Svar på svaren till ”Vad gör vi med musikvetenskapen?”
Lars Lilliestam
Av Holger Larsens svar skulle man kunna tro att det musikvetenskapliga
lyckoriket står för dörren bara vi forskar mer om
populärmusik. Men problemet är större än så och
handlar inte bara om vad man forskar om utan i minst lika hög
grad om hur- utifrån vilka perspektiv och med vilka metoder. De
betydligt svårare frågor om detta som jag ställer kommenterar
Holger inte med ett ord. Det tycker jag är synd eftersom jag uppfattat
saken så att även han är bekymrad över ämnets
nuvarande position.
Alf Arvidsson har en likartad syn på problemet som jag. En orsak till
det kanske är att han är etnolog och delvis kan se ämnet
utifrån. Hans kommentar visar också en insikt om att problemen
inte bara berör musikvetenskap utan berör humaniora som helhet.
Dan Olsson föreslår interaktion med musiklivet som en lösning. Det låter rätt och rimligt. Men till skillnad mot Dan tror jag att ett av musikvetenskapens grundproblem är att vi alltför mycket utgått från musikers frågor och musikaliska praktiker. Publiken då? De som använder musik, eller som Christoffer Small uttrycker det, ”musikar”?
Jag är mer intresserad av publiken än av musikerna, mer intresserad av hur människor använder musik än av traditionella verkanalyser. Jag är övertygad om att vi måste kombinera musikanalys med bland annat kultur- och samhällsteorier och arbeta tvärvetenskapligt för att förstå musik som ett mänskligt fenomen.
Därför undrar jag över Dans uttryck att musikvetare skulle bli en ”kulturvetare som bekräftar kulturteorier med hjälp av musik”. Vad då ”bekräftar” kulturteorier? Jag hoppas att hans ordval inte beror på okunskap om sådana teorier. Nutidens musikvetenskapliga problem kan inte lösas enbart med traditionella musikvetenskapliga metoder. Då får vi en tandlös musikvetenskap. Vi måste se och analysera musiken i dess sammanhang, som en helhet, som något som används av människor. Kulturteori är ett användbart verktyg bland många för att kunna göra det.
Vidare skriver Dan att ”forskningen har inte blivit populär trots att man
forskat om populära företeelser”. ”Nej, just det. Kanske det beror
just på hur man forskat? Många av musikforskningens
sätt att angripa musik kanske inte har någon större relevans
utanför vårt eget skrå. Målet är för
övrigt knappast att ”vinna Christer Sjögrenälskarnas
hjärtan” utan att försöka förstå varför de
gillar honom – och därmed skaffa nycklar till att förstå hur
även annan musik fungerar. Det är musikvetare ofta dåliga
på.
Dan frågar också ”vilka kan ha ett intresse av en fördjupad
kunskap om musik?” och ”vilka som kan ha nytta av denna fördjupade
kunskap?” Bra fråga. Jag har också ställt den. Hur mycket har
vi som musikvetare egentligen tänkt på den? Min förhoppning
är att ämnet ska kunna serva vem helst som är intresserad av
eller arbetar med musik. Får jag påminna om citatet av Even Ruud i
min ursprungstext.
Jovisst, Dan, jag kanske överdriver lite, men bara lite. Visst har ämnet breddats – och tack och lov för det för annars hade läget varit ännu värre. Varken du eller Holger kommenterar statistiken i min artikel och vad den kan indikera.
Både Holger och Dan implicerar att läget är ganska bra som det är. Jag är inte lika övertygad om det. Sedan jag skrev artikeln i början av 2005 har det också kommit igång en debatt om humanioras kris. Jag välkomnar den.