STM-Online vol. 5 (2002)
Gunhild Karle

Kungl. hovkapellisten Paul Chiewitz d ä och hans familj skildrade av honom själv

Gunhild Karle

[1]

Paul Johansson Chiewitz var nestorn i den svenska hovkapellistfamiljen Chiewitz. Som musiker och person var han föga känd till för två år sedan, då jag porträtterade hans släkt, honom själv och hans två musicerande söner i ”Kungl. Hovkapellet i Stockholm och dess musiker 1772-1818”. Då hade jag inte tillgång till personliga brev, men nu är situationen en annan. Nyligen kontaktades jag av en dansk ättling till honom, Johan Deichmann, som översände kopior av fyra brev från Paul Chiewitz skrivna 1797-1800 till den son han lämnat som femåring i Danmark, kärleksfulla brev med beskrivningar av hel- och halvsyskonen och hans andra och tredje äktenskap. Ett bifogat femte brev skrevs 1843 av Johan Henriks halvbror Patrik Knut Chiewitz, som kort underrättade om familjens öden efter deras gemensamma fars död 40 år tidigare. Brevet är skrivet till Johan Henriks änka, sedan Patrik Knut fått kännedom om halvbroderns den 20 febr. 1843 inträffade död.

Ytterst få privatbrev av gustavianska hovmusikers hand är bevarade till vår tid, desto viktigare att existerande sådana offentliggörs. Inledningsvis ges en kort beskrivning av Paul Chiewitz’ liv, där fakta om hans liv i Danmark och Dresden dels återgår på uppgifter i anförda brev, dels på Deichmanns undersökningar. Därefter följer de fem breven med kompletterande upplysningar och kommentarer, slutligen presenteras en analys av materialet.

[2] Bakgrund och uppväxt
Paul Chiewitz d ä:s bakgrund kan dokumenteras ganska väl tack vare en rad bevarade dokument. Enligt uppgift från ättlingar i Danmark härstammade han från polska judar, som ca 1660 flytt undan judeförföljelser i Polen till Sverige. Farfadern Jöran Hansson Chiewitz (avliden 1708)[1] blev kvarnägare på Söder i Stockholm och begåvades med tre söner: senare ryttaren Hans Chiewitz (1696-1779), senare tröjvävaren Mattias Chiewitz (1699-1758) och senare tulluppsyningsmannen Johan Chiewitz (1701-1752). Den senare flyttade vid 25 års ålder till Uddevalla, där han blev far till Paul C. d ä. Enda dottern Maria Catharina Chiewitz föddes 1706 20/2, avliden 1751 10/2.[2]

Johan Chiewitz växte upp i Katarina församling. Eftersom han i Uddevalla kyrkböcker även benämns hautboist torde han ha upplärts till musiker vid något regemente i Stockholm.[3] 1726 gifte han sig i Uddevalla med Ingebor Schröder,[4] vars far, handelsmannen Sander Claesson Schröder, var bror till senare kalmarbiskopen Herman Schröder.[5] I äktenskapet föddes tolv barn av vilka åtta avled i späd ålder. Paulus[6] föddes som barn elva, de tre övriga till vuxen ålder hunna barnen var flickor, Catharina,[7] Margareta[8] och Maria.[9]

Efter att ha ingått äktenskap var Johan Jöransson Chiewitz bosatt i Uddevalla under återstoden av sitt liv. Han avled den 9/1 1752 av en förkylning.[10] I Uddevalla kyrkböcker benämns han omväxlande hautboist, uppsyningsman och sjötullsbesökare, titlar som speglar hans livsinriktning som musiker och tulltjänsteman. Musikaliteten bekräftas av bouppteckningen efter honom, där bland Diverse persedlar upptas en fiol och en flöjt.[11] Sonen Paul upplärdes med säkerhet på fiol, troligen av organisten Sven Pihlman, som var far till bl a den tidigt bortgångne violoncellisten Christoffer Pihlman.[12] Möjligen upplärdes Paul tillsammans med Christoffer och dennes musicerande bröder Sven och Ferdinand, men 1770 skildes deras vägar då Chr. Pihlman begav sig till Stockholm.

[3] Paul Chiewitz’ liv fram till maj 1782
Paul Chiewitz’ musikverksamhet före den 8 maj 1782, då han i Dresden kontrakterades som violinist i det svenska hovkapellet,[13] har inte kunnat beläggas i detalj. Man vet att han omkring 1770 turnerade till bl a Helsingör, gjorde ”en musikalsk Konstrejse”, där han mötte sin blivande hustru Anne Johanne Rasmusdotter Möenbo,[14] dotter till dödgrävaren vid kyrkan St. Olai i Helsingör Rasmus Hansen Möenbo och Sophie Ottosdotter. Den 2 mars 1772 gifte de sig i St. Olai kyrka och inom fyra år föddes två barn, Inga Johanna, som enligt hovförsamlingens bok över inflyttade personer föddes i Köpenhamn.[15] Där uppges två olika födelseår, 1773 och 1774. Inte heller Paul Erasmus’ födelseår kan uppges exakt men troligen föddes han 1776. Deichmann uppger dem sannolikt födda i Köpenhamn, dock har deras dopnotiser inte kunnat spåras.

1777 blev ett dramatiskt år för den svensk-danska familjen. Anne Johanne födde en son, som den 31 juli döptes till Johan Henrik. Dopet ägde rum i Bogense kyrka på Fyn, där Paul Chiewitz enligt Deichmann hade anställts 1776 eller 1777 hos greve Johan Henrik Knuth (1746-1802). Deichmann uppger: Johan Henrik Knuth hade 1772 återvänt till Danmark efter en flerårig studieresa i utlandet. I Dresden hade han samma år gift sig med Constance Alexandrine, grevinna v. Cosel. Paret slog sig ner på godset Gyldensteen, som grevens far hade ärvt vid sitt äktenskaps ingående 1749. Som dopfaddrar framträdde inte det grevliga paret utan en förvaltare och en informator från Bogense.

Enligt Deichmann saknas uppgifter om Paul Chiewitz’ ställning på godset Gyldensteen.[16] Själv kallar sig Chiewitz i brevet av den 9 nov. 1800 hans gamle ”tjenere”, vilket bör innebära kammartjänare. 1780 utnämndes greven till sändebud i Dresden, Paul Chiewitz’ förutsättning för anställning på Gyldensteen bortföll, men uppenbarligen följde han och familjen med till Dresden. Eftersom grevinnan Knuth var av mycket förnäm börd, dotter till kurfursten August II (den starke) och dennes älskarinna Anna Constance v. Cosel, som han för övrigt erkände som sin hustru, kan hon ha använt sitt inflytande för att skaffa Chiewitz anställning i en privat orkester i Dresden. Att han inte ingick i stadens hovkapell framgår av officiella förteckningar, där Paul Chiewitz’ namn saknas.

Nu följde händelserna slag i slag: 1780 föddes i Dresden dottern Constantia, 1781 avled hustrun Anne Johanne och den 8 maj 1782 erhöll Chiewitz interimsfullmakt på anställning som violinist i det svenska hovkapellet med sannolikt Dresdens skicklige kapellmästare J.G. Naumann som utfärdare. Av kontraktet[17] framgår att utfärdaren handlade på uppdrag av förste teaterdirektören Carl von Fersen, att årslönen skulle uppgå till 200 riksdaler och att han skulle få resan till Stockholm betald. Som änkling med fyra minderåriga barn[18] återstod för Chiewitz att bege sig till Stockholm, och sannolikt i detta sammanhang lämnade han ifrån sig den yngste sonen till greve Knuth, den i Bogense kyrka döpte Johan Henrik. Fortsättningen på den tidigare anförda notisen i Erslews författarlexikon lyder: ”Da Foraeldrerne forlode Danmark, blev Sönnen tilbage, opdroged paa Grev Knuth Gyldensteens Bekostning …”. Ingen förklaring till det märkliga bortgivandet står att få, inte heller Deichmann har synpunkter. Om grevens i rask följd födda sju döttrar orsakade adoptionen av en säkert länge önskad son kan endast spekuleras om.

[4] Åren i Stockholm 1782-1803. Fyra brev till den danske sonen.

1782 anlände Paul C. till Stockholm. 1783 noteras han första gången införd som violinist i teateralmanackan, 1786 i hovstatens lönelista över hovkapellet som andre violinist med 100 riksdaler/årslön. Övriga 100 riksdaler/år noteras i operastatens lönelista, sammanlagd årslön 200 riksdaler, som han erhöll till sin död.

1783 gifte han om sig med Christina Elisabeth Runia, f. 1755, med vilken han fick fem söner: Elis f. 1784, Johan Georg f. 1786, Zander Gustaf f. 1788, Hartvig f. 1791 och Patrik Knut f. 1794.[19] Först femton år efter ankomsten till Stockholm fick han via brev från sin danske son kontakt med sitt bortlämnade barn. Antagandet om sen kontakt grundar sig på den utförliga presentation av Johan Henriks halvsyskon, som fadern ger på ett sådant sätt, att sonen förefaller ovetande om deras existens. Johan Henrik[20] förefaller ha klagat på vantrivsel i sitt nuvarande liv. Han sökte sig nu till sin biologiske far för att få stöd och uppmuntran, kanske också anställning i Stockholm. Faderns svar:

[5] Brev 1:

Min af hjertet aelskede Son.

Dit bref dat: dn 30de Octobr, kom mig eij for till hande aend den 2dre Febr: Med megen sorig og oro laeste ieg det, Om Gud hade forlaenet mig saadane villkor at jeg kunde försörge og befordre din fraemkomst, saa skulle det vaere en stor glaede og laettelse för dette Faders hjertet. Men Gud, som ser mitt tillstand, hand ved baest hvor umueligt det är for mig.

Min Kjaere Hustru har nu leget Syg ofver 8 maanader, og jeg har intet haab om hendes restitution. Jaeg sidder saaledes här en gammel svag, syglig och af Sorg nedtryckt Mand med fem smaa börn som icke kand fortjene nogot till sitt opehaelde, dine 3ne helsösken uberaegnede, ti de faar forsörge sig selve. Hele min Lön är 200 Rdr og 30 Rdr som min lille Son Elis har i Gratification och dermed skall ieg föde og klaede 9 personer, dog kand jeg försickre dig, at alle desse omsorger rörer mig mindre än den uro og sorg dit bref vaeckte hos mig, ti at höre et Klagende Barn og icke hafve formue at hjelpe det aer vist en haard stöt for et Faders hjerte. Gud som ser hvor Kjär du aer mig, hand ved og med hvad glaede jeg skulle slute dig i min favn og dele min fattige brödsmule imellen dig og dine Sÿsken.

Jeg skall skrifve till Grefven, jeg haaber at hand har bibeholldet nogen godhed for mig, fra den tid jeg var i hands tjeneste. Jeg skal og skrifve till LaMotte han aer min vaen och han formaar meget hos Grefven. Med Guds hjelp skall hands hjerte bevaeges till välgörenhed imod dig. Emedlertid, Bed og Frygte Gud og laes flitig, saa skall du finde at Gud hjaelper dig, ti fattige Börn som skjaebnen (ödet) skildt fra baade forälldrers og Slaegtingars hjelp, dem Sörger Gud selv fore, og om du älsker og frygter hanem som din allerbaeste Fader, saa skall du med forundran saa Tacke og Prise Hands Godhed og Barmhjertighed imod dig.

Om du finder saa leyligt saa skrif mig till og lad mig vide hvad du kand hafve profileret af din Skolegang. Jeg skall imedlertid speculere paa nogon employ. Dine Söskene lader hilse dig 1000de fold. Inger Johanna är hos min Sösterdoter hviss Mand är Inspector paa en stor Herregaard 1 _ mil haerifra Stockholm og Constantie är hjemme og staaer mitt Husholld fore. Paul Erasmus aer Kongl. Cammer Musicus med lige Lön som jeg. Hand aer meget aestimered for sin faerdighed i Musiquen, hand lad sig förste gangen höre da hand spillede en Solo paa violin med allmindeligt bifall.

Nu vill jeg og maelde nogot om dine fem Brödre som du inu icke Kjaender. Den aeldste heder Elis, paa 13de aaret gl: raegner sin Aritmetica, skrifver og laeser Svenske og Franske Spraagene og har et extra ordinairt Genie för Musique. Hands Instrument aer Violoncell, og lod sig förste gangen höre da hand var 10 aar gl: i en stor Concert hvor hele Parterren aerstaunede ofver hands faerdighed med de smaa haender paa det store Instrument. Nu for 8 dager siden neml. den 4de Martij spillede hand en SoloConcert i Musicaliske Academiens Concert i RidderSalen hvor imellen 4 og 500de tillhörer, med en helig taushet hörde paa hanem, og da hand slutede, begynte hele Parterret en haandklappning og Bravissimo som varede ofver 5 minuter. Men med alt dette skulle jeg aenda vaeret nöijdere om disse baegge Draengebörn hade lärt Skomager eller nogot andet handtvärck, ti de berömmes vael og haedres af de Store, men icke dess mindre lader de dem dog baade lefve og dö i fattigdom.

Johan Georg aer näst efter Elis, 10 _ aar gammal. Laeser och skrifver Svenske samt rägner ganske skikelig, spiller och Lidet paa violin till husbehof men har, Gud ske Lof, intet nogot synnerligt Genie for Musique, uden aer trög og jaevn uden alle sine fölelser saa at jeg for hanem intet aer bange, tii hand gaar sickert sin jaevne gang paa brödfödens Bahne. Näst efter hanem kommer Zander Gustaf 8 aar og 3 maanader gl: Denne aer en mycket villd og yster Pojke, laeser Svenska och skrifver Krågfödder, har Genie at laere allting, men illd och qvicksölver i alla ändar, for denne aer jeg meget brydd, ti jeg aer nu gammel og meget syglig, jeg formaar intet selv at traele med hanem og intet har jeg formue at holde hanem i Skole.

Näst efter hanem kommer Hartvig paa 6te aaret gl: Laeser inantill, tycks blifva liten og klen till växten. Och daernest kommer den sistae, 3 aar gl: vid navn Patric Knuth, en tyck og skjöne draeng, naesten firkantig om han kun var en smule laengre.

Alle desse Börn lader hilse sin Kjaere Broder Tusende folld og jeg beder Gud at nogon gang faa den glaede at trycke dig i min favn, men om Gud anderleds beslutet, at jeg dog maate faa höre at det gaar dig väl og med dette inderlige hjertes önske aer jeg intill min död.

Din Hullde Fader og baeste vaen

Stockholm d.n 10de Martij 1797. Paul Chievitz.

Du far laese mitt bref saa godt du kand, ti Danske Sproget har (jeg) rent af glemt bort.

Paul C. beklagar sin svaga ekonomi. Tillgångarna uppgick för egen del till 200 riksdaler/årslön, vartill kom 30 riksdaler/år i gratifikation tilldelade Elis.[21] Hustrun är svårt sjuk och själv är han gammal och klen, tyngd av sorg över familjens bekymmersamma förhållanden. Han vill dock göra sitt bästa för att hjälpa sin älskade son, till exempel genom att höra sig för (speculere) om något ledigt arbete (employ), om i Danmark eller Stockholm sägs inte. Därefter övergår han till barnen och inleder med helsyskonen. Han är synbart stolt över sina musicerande söner Paul Erasmus och Elis. Äldste sonen hade kontrakterats som violinist i hovkapellet, Elis undergick fortfarande undervisning. Paul Erasmus hade upplärts av fadern till skicklig violinist och hade debuterat som solist tillsammans med hovkapellet den 10 febr. 1792, då han var 15 år gammal. Åldersuppgiften anges i faderns nedan följande brev. Elis hade fått tidiga lärospån genom bl a abbé Voglers försorg[22] och 1798 förtecknas han som elev/extra kapellist på operastaten.[23] De i brevet nämnda två konserter Elis C. framträtt i som solist ägde rum den 1 mars 1795 och den 4 mars 1797.

Paul C. d ä:s attityd till anställning som musiker är öppet negativ. Att hans egen ekonomi var ansträngd är inte märkligt med tanke på den stora familj han hade att försörja, men tanken på barnens eventuella framtid som musiker får honom att våndas. Som skomakare eller upplärda i annat hantverk skulle Paul Erasmus och Elis vara bättre försörjda. Nu beröms de av musikens auktoriteter, som inte desto mindre låter dem dö i fattigdom. Tack och lov är sonen Johan Georg slätstruken musikant, för honom behöver fadern inte oroa sig eftersom han säkert skulle komma att skaffa sig en stabil försörjning.

Den 1 juli 1797 avled Christina Elisabeth Runia och Paul C. stod åter ensam med minderåriga barn. Två år senare, den 3 okt. 1799, utfärdades lysning i Riddarholms församling mellan kammarmusikus Paul Chiewitz och cirka 23-åriga ”Dygdädla Jungfru Charlotta Fredrica Bergenfeldt”. Vigseln ägde rum den 27 okt. 1799 i samma församling. Hennes härkomst framgår av bouppteckning nr 1831/1:674 av den 30 maj 1831 (förvarad i Stockholms stadsarkiv), uppgjord efter Margaretha Juliana Bergenfeldt, som 66 år gammal avlidit ogift i Stockholm den 19 april samma år. Hon var dotter till fältväbeln Carl Bergenfeldt, död i Stockholm ca 25 år tidigare. Bouppteckningen uppger två arvingar, som båda var barn till en farbror till den avlidna och således hennes kusiner, Charlotta Fredrica Bergenfeldt och ingenjören Gustaf Bergenfeldt, vilken senare inte hört av sig på 25 år. De var barn till avlidne rådmannen i Helsingfors David Bergenfeldt, som således var bror fältväbeln i Stockholm Carl Bergenfeldt.

Charlotta Fredrica Bergenfeldt var som enda släkting närvarande vid bouppteckningens uppgörande. Kusinen efterlämnade 1.761 riksdaler 36 skilling och 5 runstycken, som enligt bifogat testamente skulle delas mellan en rad vänner till den avlidna. Möjligen orsakades Charlotta Fredricas uteslutning ur testamentet av hennes äventyrliga liv, varom mer nedan.

Tillbaka till år 1800. Den nya familjebildningen avspeglas i samma års mantalslängd över Ladugårdslandet Övre, som ger följande upplysningar:

Hofcapellisten Paul Chevitz Johansson 53 år, på Kungens stat 100

h(ustru) 24 år

Dottern Inga Johanna 26 år

4 söner 14, 10, 7, 5 år

Av de fem sönerna från det andra äktenskapet saknas den äldste, Elis f. 1784 och således 16 år vid tillfället, troligen beroende på att han flyttat hemifrån, vilket även Paul Erasmus och Constantia gjort. Inga Johanna hade sannolikt efterträtt systern Constantia som familjens hushållerska.

Det följande årets dramatiska händelser innebar svåra påfrestningar för familjen Chiewitz, och öppenhjärtigt berättar Paul C. i ett långt brev till Johan Henrik om bekymren med Johan Henriks helbroder Paul Erasmus och sin nya hustru:

[6] Brev 2:

Stockholm d.n 5te Julii 1800.

Min allerkaereste Sön.

Af en haendelse har dit siste brev till din broder Paul Erasmus kommit i mine haender, og glaeder det mig inderligen at see dit hjaerte saa ömt og vaermt för broderkjaerlighed. O min Gud! Gid jeg kunde sige det samme om denne din broder Paul, men dessvaer jeg kan det icke, og du begaerer og bör hafve en sandfaerdig oplysning om alle dine Söskende og hele din familie. Det er min Pligt som Fader at give den, jeg skal da begynde med Poul, og da mit Hjerte forbyder mig alt smicker og hyckleri, saa er det med smärte jeg tager penselen for at male hans portrait efter naturen.

Paul har jeg mere paakostet i laerdom og underholld aend alle dine brödre tillsammens, selv arbeijdede jeg med hanem i musiquen med saaden fremgang at han vid sitt 15de aar redan hade fått renome som virtuos, siden aar efter aar skaffede jeg hanem tillögning i sin lön wid Capellet tills hand i sit 20de aar fick lige lön med mig 200 Rdr. Jeg bad hanem då videre evertuere sig saelf og icke vidare ligge mig till last, haelst som jeg mer aend altforofte blefvet med grofhed og sturskhed bemött, da jeg föreholldet og formanet hanem fra liderlige spillesaelskaber hvor han ofte paa en qwäll forspillede sitt hele qvartals lön. Jeg sögte at behollde hanem i mit hus, men med villkor, at hand skulle gifve nogot af sin lön till hjelp till hands underholld ti jeg ville behollde hanem under ögonen for at raade og afböije hands overhand tagne lyst till Billiard og hassard spill, men forgaefves. Hand förlod mit hus og fordybede sig mer og mer i skulder, aendel. gifte hand sig,[24] og ehvorvel dette hands giftermaal var imod min Wilje emedan jeg forudsaag at hand skulle drage kone og börn med sig i ulycke og aelende saa taenkte jeg dog, måske hand kan blifve omvaend da han fann en god og dygdig hustru og börn at hollde sig till og sörge fore, men Gud bedre, den ulyckelige passion har saa udrödet alle andre gode kjaensler at kone, börn, Far og bröder og Sösken er hanem ganske ligegylldige vaerelser då han kun har kort, taerninger eller billiardstocken i sine haender; nu er det endel.n gaat saa langt, at han for et aar siden var nödsaget at spille banquerott og afstaa alt hvad han egede tillige med sin lön paa 4 ar til sine Creditorer, og nu forleden St. Hansdags aften rejste hans kone tillige med begge Börnen til Finland for at hos en Söster og Svoger, som staar sig vel, faa sin bergning og forsörjning. Nu efterad, da han saa, hvorledes alle hands forrige söde venner og spellebrödre vender hanem ryggen og alt haederligt folck fordömmer hans slete lefned, nu begynder han at gaa vid sig selv, og denne nöd og brist som nu trycker hanem haaber jeg skal omvende hanem, emedlertid saa laenge mitt lif varer saa haaber og beder jeg Gud om hands rädning og omvendelse. Hands ungdom stärcker dette Haab hos mig.

Hvad din aeldste Söster Johanne angaar saa er det en hjerte god og uskylldig Pige, som elsker Gud og dygden. Hendes Villkor aer smaa, hun er ganske snilld i alt hvad et Fruentimmer bör kunde og förstaa, men barnslig, godhjerted og ikke synderlig fallen för ordning og udregning i sin Husholdning, nu bor hun for sig selv og pröfver at medelst backelser og Posteijers förferdigande forsörje og ernaere sig selv, svaert gaar det for hende, men eftertanke og ordning faar hun laere sig at bruge, om hun skal kunne slaa sig igenom, og da blir det en god og meget nyttig hushaalderske af hende, hun glemmer dig aldrig, og hendes hjerte aer ömt og warmt for baade Fader og brödre og i hende skal du finde en fuldkommen Sösterkaerlighet og Dannemark aer hende aenu kaert.

Constance Lovise aer en mere rask og smuk Pige, og tjener som hushollderske hos et godt Haerskab, staar sig meget wael og har hidtil dato bevarat dygden i et uskyldigt Hjerte. Hun aer meget fallden for stads og yppighet, men röber icke det ömma deltagande Hjerte mod Fader og bröder som hendes Söster Inga Johanne.

Nu har du fem halfbrödre hworaf den aeldste Elis aer paa 16de aar gammel, har som Violoncellist i Capellet en ganske liden lön ihvorvael hand meget destingueret sig, men musiquen blifver icke hands hofvedsag. Det bliver udentvifvel en stor historiemaler af hanem, hand aer allereden meget berömd for sine malerier, men jeg vover icke at smigre mig med nogot haab siden det saa ilde misslyckedes med Paul, ihvorvael denne Elis icke paa det ringeste saett eller vis viser den ringeste böijelse for nogon Last.

Johan Georg har nu vaeret 1 _ aar i laere hos en Maler, det aer en meget god draeng, aelsker og frygter Gud og har det fölsommeste Hjerte af alle sine brödre, men icke det dybtaenkende eller det genomtraengende genie som Elis.

Zander Gustaf 12 aar gl. en meget ildig, munter og qvick draeng, laeser, skrifver og raegner. Hvad som egenteligen skall blifve af hanem staar i Guds haand. Hartvid paa 10de aaret aer klen till vaexten, laeser sin Cateches og skrifver lidt.

Patric Knuth. En liden firkanted Draeng om 6 aar, lystig og munter, wed eij af nogen anden besverlighed aen sin a.b.c bog. Saaledes har du nu en fullkommen oplysning om alle dine baade Söstre og brödre.

Nu villde jeg at jeg kunde skjule mit eget tillstand for dig, ti jeg ser af dine brev at Gud har gifvet dig et ömt og deltagende Hjerte. Jeg har aldrig kundet bevise dig nogot af alt det gode et Faders Hjerte aer skylldig at vise en god og dygdig Sön, hvor smaertende skall det ikke nu vare for mig at udpraesse dine taarer, ti mitt lidende paa min allderdom har bleven haard og svaer. Min Skjaebne har vaeret en besynderlig kjede af mod- og medgang. I 14 aar har jeg lefvat et lyckeligt og gladt Lif med min siste Kaere Kone, det var et Fruntimmer hviss hele Sjael og Hjerte tillhörte Gud og dygden, skön var hun som en engel, og aelsked og aered af alle menisker som saa og kjaende hende, i hendes Husholldning var vaelsignelse og trevnad, dog kunde jeg icke undgaa at saette mig i nogon gjaeld da denne Kaere Kone efter et og et fjerdedels aars saengliggende Sygdom aendel: aar 1797 den 1sta Julij Saligen haenfor. Men denne gjaeld war dog draegelig og kunde hjelpes viss jeg hade haft nogot stadigt og forstandigt Fruntimmer som med ordning og sparsomhed hade kunnet hushollde for mig og mine mange smaa börn, men jeg hade ingen anden aend dine baegge Söstre og en Pige og de hade hvarken forstand eller hug dertill, alting gick mer og mer till undergang. Jeg forsögte da at gifte mig for 3die gang, og blef bedragen af et illistigt og ondskefullt Fruntimmer, som siden hun med sin söde illistighed kommit i mitt hus og blifvit vigd med mig, begynte at lefve som en djaevel, drog ud ur huset alt hvad hun kunde og lefde som en Skjöge med andre manfolck, og aendeligen seden hvarken mine eller Praesternes formaninger kunde hjelpe og hun laag i sitt rum for sig og jeg med mine börn for mig, saa rymde hun nattetid ud ur huset og hade sine hjelpere, som igenom vinduerne tog imod alt hvad hun kunde faa ud ur huset.

Nu siden jeg paa saadent vis igenem denne ugudelige qwinde war bragt till yderste armod var jeg nödtvungen at sälge mitt hus,[25] for at betale gälld saa langt det räkte. Nu sidder jeg haer med mine smaa börn, taarer og sorg for brödet till dem är mit hjertes maeste fölelse. Jeg aer nu 54 aar gammel, men Sorg og Chagrin har saa fortaert mig at jeg tvifler om mine dager blifver mange. Dog saetter jeg mitt haab paa Gud og nyder nu den glaedie at skrive og anfortro mitt hjertes fölelser i en god og dygdig Sons bryst. O min Gud om jeg kun en gang kunde faa se dig, og trycke dig till mitt bryst for aen Gud haenkallder mig. Men dette önske kand vael icke blifve andet aen blott at önske, og jeg skall finde mig nöijd og tacke og prise Gud som saa naadeligen og Faderligen dragit omsorg for dig. Gud som har rördt den gode og min intil siste dödstimmen aelskede og aerede Grefven han vedergaeller hanem vist alt det gode hand beviset dig fattige af Fader og moder forladte barn. Om du skriver Paul till, saa gör hanem inge förbråelser uden lad som du icke kjaender hands naervarende omstaendigheder, ti jeg arbeijder med all magt at med godhet rätte og ingjyde haab i hanem till en baedre fraemtid samt saette mere mod og heder i hanem nu; om du icke ledsnet ved mitt lange mangordige bref så skrif mig till igen saa snart du kand.

Gud vaelsigne dig og vaere haedenefter som hidtils din ledsagere og bevare dig paa alle dine veije og stige, det beder og önsker af sitt inderste hjerte Din min af hjertet aelskede Söns

trogne og hullde Fader

Paul Chievitz Joh.sn

Naar du skriver mig till saa kunde du vael skrive et par ord og laegge i mitt brev till Paul. Du kunde daerudi gifve hanem en liden vaenskabelig bebreijdelse för det hand icke svaret paa nogot af dine bref. Men for övrigt maa du lade som du icke kaender hands afairer. Ti saa laenge et menneske tror at medmenneskerne har nogon agtning for sig, saa kan man have haab at atter ingyde Heder og ambition i brystet. Og paa dette haab grunder sig all min bestraebelse med Paul. Jeg vill haabe at hand skrefver dig till nu med denne Post, ti jeg har bedet hanem og forestillet hanem hvor ilde han opfördte sig mod sin kjödslige broder.

Paul Erasmus’ hållningslösa uppträdande framgår tydligt av den bekymrade faderns utförliga beskrivning, och det skulle inte förbättras. Efter operans stängning 1806 återanställdes han visserligen men hotades 1809 med avsked, vilket fick honom att ta sig samman, men 1815 avskedades han för gott.[26]

I brevet skriver Paul C. att han behövde ”nogot stadigt og forstandigt Fruntimmer, som med ordning og sparsomhed hade kunnet hushollde for mig og mine mange smaa börn”. 53 år gammal gifte han om sig med en blott 23-årig kvinna, som föga motsvarade hans sociala behov. Hennes beräknande tillvägagångssätt för att, enligt brevet, få sin försörjning och sedan sko sig på mannens ägodelar står i skarp kontrast till makens gudfruktighet och hederlighet. Genom den kort därefter följande isärflyttningen torde deras äktenskapliga förhållanden ha kommit till allmän kännedom, men inga skilsmässohandlingar har kunnat spåras. Av 1802 års kronoskattelängd framgår att hustrun kallar sig Chiewitz, nu med titeln ”musicants frånskilda hustru”, där ordet ”frånskild” möjligen tillgripits i syfte att dölja det verkliga förhållandet. I bouppteckningen efter maken[27] noteras hon emellertid som efterlevande änkan Charlotta Bergenfeldt, vilket tyder på fortsatt gällande äktenskap. Dock var hon inte närvarande vid bouppteckningen, som förrättades med välborna fröken Ulrika Gustafva Frisendorff (1770-1853, ogift) som uppgiftslämnare. Att hon sannolikt var den stadiga och förståndiga kvinna Paul C. önskat för barnens skötsel framgår av skuldförteckningen, där hon uppges ha en fordran på 30 riksdaler för innestående lön.

Förmågan att göra intryck på män, med förkärlek hovkapellister, framgår av hennes fortsatta liv: hon förlovade sig med valthornisten i hovkapellet Joseph Steinmüller, som avled 1808. I bouppteckningen efter honom[28] uppges hon vara den avlidnes fästmö samt uppgav boet. Närvarande var hovkapellisten Carl Megelin, som bevakade den avlidnes brorsbarns rättigheter. Några år senare snärjde hon samme Carl Megelin, som var gift och hade två döttrar. Som katolik kunde han inte skiljas, hustrun och döttrarna flyttade till annan bostad och änkan Chiewitz flyttade in i stället. Där bodde hon till hans död den 12 juni 1836, ombesörjde begravningen och uppgav vid bouppteckningen[29] inventarier och ekonomiska förhållanden. Hennes avlidnedatum har inte hittats.

Tillbaka till Paul Chiewitz’ brev till sonen Johan Henrik. Knappt två månader efter det ovan återgivna skrev Paul C. ett kortare brev till Johan Henrik. Inledningen refererar till uppgifter i Johan Henriks numera förkomna brev till brodern Paul Erasmus. Paul C. hade via brevet till Paul Erasmus’ fått kännedom om Johan Henriks önskan att få uppgifter om sin mors och fars födelse, och han uttrycker översvallande sin glädje över sonens beslut att besöka honom följande sommar:

[7] Brev 3:

Min aldra Käraste Son.

Efteråt fick jag veta at du i Brefvet till din Bror Paul har forlanget en omständelig underrättelse om din Mors og min födsel. Din Moders navn var Anne Johanne Mönboe, föd i Helsingöhr hvor hendes Fader var Grafvere vid Helsingöers Hofved Kircke eller rättere Danske Kircken, St Anne el.r St Olai det mins jeg eij. Hendes Moder hedte Sophie Mönboe och kom et par år efter Sin Sal: Mands död i Klosteret därsammestädes hvor hun for nogle aar siden äfven sluttet sine Dager.

Din Fader ved du var svensk född, af hederligt og godt folck, min Fader hade en bestillning ved Tolldvärket som här i Sverige kallades JagtLieutnant og Uddevalla el.r Oddevolld är min födelseby. Jeg sammenvigedes med din Moder i Helsingöer et års tid efter din morfars Död.

Min Gläde öfver dit Löfte at komme hid näste Sommer är meget stor. Gud ved min längsel efter den stunden då jeg kan få trycke min gode Käre sön till mitt bryst. Siden är jeg nögd når Gud vill, det ende som gör dette nöijet og denne gläde bitter så är det min fattigdom at jeg icke kand göre dig den förnöijelse og det gode som mit hjerte ynsker, men jeg tror, at dig gode hjerte är nöijd med min gode villje, och med dette haab längter mitt Faders hjerte og täller hvar dag. Förbl: Min Käreste Söns trogne og hulde Fader.

Paul Chievitz Johans.n

Stockh: d. 30 aug. 1800

Den 25 oktober besvarade Johan Henrik brevet, som inte bevarats. Av faderns svarsbrev av den 9 nov. framgår att Johan Henrik uttryckt sig mycket positivt om styvfadern, greve Knuth. Synbarligen hade förhållandet mellan dem förbättrats:

[8] Brev 4:

Stockholm d.n 9de Nov. 1800.

Min Käraste Son –

Dit sista bref af d.n 25te Octobr, har overmaade glädet mig. Synderlig det Tacknämmelige hjerte du röber imod din välgörere, som, näst Gud, är dit ende stöd. Glem aldrig at bede Gud förlänge Hands dage, og gifve Honom en glad ållderdom. Jag har tillbragt mina gladaste dagar i Hands tjenst, og glemmer dem aldrig. O! at jeg enu en gang fick se Denne Älskede og savnede Herre inden jeg slutter mine Dage, jeg vilde se Hanem saa munter og glad som hans goda hjerte og gerningar fortjener. De Faderlige Välgärninger Han nu ofver i 18 aar bevistet dig, de prässer hårdt på et Tacksamt Fadershjerte, jeg maa skrifve Hanem till i hvor eländig Dansk jeg nu skrifver. Jeg kender Hanem, Hands hjerte är Ädelt og godt, Hand skall vist icke forsmaa eller foragte Sin gamle tjeneres Välsignelser og tacksigelser. Derföre bed Lamotte at du får den Tittel som Honom tillkommer till utanskrift och Rubriquer och skicka mig den. Näst 1000 Kiärlige hilsener fra alle dine Söskene är jeg bestandigt Din

Trogna hulda Fader

Paul Chievitz Joh.sn

Inget är känt om Johan Henriks eventuella besök i Stockholm, som skulle äga rum sommaren 1801. Vid tidpunkten för de senaste breven var han student efter år 1800 avlagd studentexamen i Odense katedralskola. Han läste sedan juridik men tog ingen examen utan antog krigstjänst: under kriget mot engelsmännen 1807-14 blev han 1808 officer och avskedades efter krigsslutet med rang av kapten med en liten pension. Från 1816 till 1828 verkade han som skolinspektör och lärare i Köpenhamn och utnämndes 1830 till tulltjänsteman i Köpenhamn. Där kvarstod han till sin död den 20 februari 1843.[30]

Johan Henrik fick i äktenskap med Witta Hedevig Möller tre söner. Ogifte och barnlöse sonen Poul Chievitz (1819-1854) blev relativt framgångsrik författare. Hans äldre bror Joachim Christian Chievitz (1815-1893) förde släktarvet vidare i den släktgren, som ännu fortlever i Danmark under namnet Chievitz, stavat med enkelt v. Joachim Christian utbildade sig till präst, gifte sig 1849 med Mette Juliane Lund och fick två barn, av vilka endast den blivande läkaren Johan Henrik Chievitz nådde vuxen ålder. Från dennes dotter Paula Johanne gift Deichmann härstammar Johan Deichmann (född 1924), som grundligt utforskat den danska grenen av släkten Chiewitz. Yngste sonen Jens Sophus Chievitz (1820-1901) gifte sig men förblev barnlös.

Ett avslutande brev från 1843. Sammanfattning av släktutvecklingen.

Från Paul Chiewitz’ sista brev, nr 4 ovan, hoppar vi 43 år framåt i tiden till den 4 april 1843, då Johan Henriks halvbroder Patrik Knut tog sig före att tillskriva en ”vän”, som underrättat honom om den danske halvbroderns död. Av brevunderskriften (Min Wäns obekante Farbroder P.K. Chiewitz) syns denne vän vara en av Johan Henriks söner, obekant vilken av de tre ovannämnda, som underrättat sin halvfarbror i Sverige om faderns död. Patrik Knuts svar:

[9] Brev 5:

Kära Vän och Slägtinge!

Ehuru långt skilda, har dock händelser så fogat, att vi fastän icke personligen, dock skriftligen, kommit i tillfälle att för hvarandra reda de familjeförhollanden som lära ega rum oss emellan, den Patrik Knut, som min väns sal: Fader, i sina efterlämnade handlingar omnämnt, är visserligen jag och således äfven såsom min vän förmodar en broder till den aflidne.

På samma gång jag nu med innerlig tacksamhet för min wäns wälwilliga underrättelse om min sal: Broders frånfälle beswarar denna opåräknade uppmärksamhet, kan jag icke annat än af hjerttat beklaga den förlust, som mina slägtingar genom denna Guds skickelse wederfarits, kanske kännbarast för den stackars eftterlämnade Enkan, dock hafwer de sorgsne ett trösteord: Gud! lägger oss en börda uppå, men han hjelpper oss ock. För bräckliga och ålderstigne Föräldrar är det ett godt stöd att ge wälartade barn, som eftter förmåga wilja bispringa de behöfvande. Af min wäns skrifwelse har jag ock Gud ske låf orsak förmoda detta hwad min kära Swägerska beträffar.

Min wäns önskan att blifwa underrättad om de slägtingar, som tillhöra wår familj i Swerige, willfar jag med mycket Nöje. Jag är född d: 18de aprill 1794 i Stockholm, och då jag war fyllda 9 år blef jag faderlös och då war de öfriga af mina syskon skiljda hemifrån. Emedan jag war den yngsta blef jag som fosterson emottagen af en min Sal: Faders goda wänn Casseur Ekström på SegelDuksFabriken i Stockholm, som egen son, där jag i 5 års tid godt uppfostrades, och wid 14 års ålder kom jag i lära hos en Argent d: arge Arbetare, den ende i Stockholm, blef Gesell 1814: efter ett Godkändt Gesellprof. Gift 1815, men nog olyckligt emedan min K: Hustru war mig otrogen, och i 8 år war wi tillsammans, men alt till denna stund äro wi åtskilda och blir det efwigt, inga arfwingar oss emellan. Jag har genomgott många svåra perioder, men nu Gud ske låf finner jag mig här mycket Nöjd, fastän jag är lite lönt.

Här har jag warit i 17 år. Capitain Ulstrup och detta brefwets frambärare Sergent Pettersén kan muntligen upge mitt tillstånd och förhollande, huru jag har här. Jag har en gammal Syster, 70 år har hon ryggalagt. Hon bor i Stockholm, ogift, har en liten pensjon hwarmed hon bergar sig godt. Hon heter Johanna Ingerborg. Det är den enda af mina syskon här i Swerige. I Finnland har jag ock en wid Namn Constans (Constance), hwilken jag aldrig hör af. Hartwig näst mig är längesedan död. Zander Gustaf war Kellaremästare, också längesedan död. Efwen Johan Georg, glasgrafveur, död. Elis äfwen så. Paul Erasmus död för många år sedan.

Brorsbarn äro här otaligt många som jag framdeles skall skrifwa om. Med uppsåt will jag icke förbigå något som hörer till fullständigheten uti den äskade uppgiftten. Nu har jag icke annat att tillägga än att af Gud, ifrån Hwilcken alt godt kommer, tillönska Eder alla kära slägtingar och Wänner Nåd och wälsignelse.

Med Wänskap och tillgifwenhet och

Min Wäns obekanta Farbroder

P: K: Chiewitz

Mariefred och Åkers Stycke Bruk d: 4 aprill 1843.

P:S:

War god och skrif mig till när som tiden tillåter. Jag skall ej underlåta att med skyndsamhet beswara.

Som synes innehåller brevet huvudsakligen uppgifter om Patrik Knuts liv fram till skrivtillfället. De övriga syskonens förhållanden berörs knappast alls, endast att de flesta var döda. En resumé över deras liv är berättigad av flera skäl: dels lockar Paul C:s beskrivningar och förhoppningar till en jämförelse med den verklighet de kom att leva i, dels bör utredas deras manliga avkomma. De var ju sju bröder, fem födda i Sverige, ändå kom namnet Chiewitz att inom hundra år vara försvunnet i Sverige.[31] Syskonen anförs i åldersordning:

Inga Johanna försörjde sig som bagerska och hushållerska. Som ogift avled hon tidigast 1853, sannolikt i Stockholm.
Paul Erasmus blev 1806 änkling med tre minderåriga söner. Axel Leonard Chiewitz (född 1798, avliden 1831 vid 33 års ålder) blev juvelerare och fick 1826 sonen Axel Filip Mauritz, som utbildades till juvelerare. Han kan följas i Stockholms officiella handlingar till 1847, då han enligt Jakobs förs:s utflyttningshandlingar flyttade till Köpenhamn, vidare öden okända. Den andre sonen, Otto Bernhard Chirwitz (född 1799, avliden 1872) och juvelerare som brodern, fick ende sonen Otto Augustinus, som avled 1834 i koleran vid 5_ års ålder. Den tredje sonen Paul Conrad Chiewitz (född 1803) verkade som brandvaktssoldat. Han kan följas i mantalslängden för Maria församling till 1830, då noteringarna upphör.
Ca 1812 gifte Paul Erasmus om sig med 23-åriga Fredrika Grönström, som var dotter till aktören och sångaren Carl Gustaf Grönström och aktrisen och korsångerskan Ulrika Smedberg. De fick två döttrar, som båda avled tidigt. Hustrun avled den 17 jan. 1816 av lungsot. Inga fortsatta uppgifter om Paul Erasmus har kunnat hittas i Stockholms kyrkböcker och mantalslängder.
Johan Henriks liv har beskrivits ovan. Hans mest framgångsrike ättling var professorn Ole Chievitz (1883-1946), kirurg och cancerspecialist, som bl a bidrog till utrustandet av ambulanser under första resp. andra världskriget, i båda fallen till Finland. Under andra världskriget ingick han i motståndsrörelsen, blev i dec. 1942 satt i fängelse men släpptes året därpå. Hans ende son Klaus (avliden 1990) fick fyra söner.
Constance Lovisa gifte sig den 19 april 1803 med skulptören och keramikern Christian Arvid Linning. Av deras fem barn, en son och fyra döttrar, avled sonen tidigt. 1815 startade han en porslinsfabrik i Ulfsunda, Bromma. Efter verksamhetens upphörande 1828 bosatte sig familjen i Helsingfors, Finland, där Constance med säkerhet levde 1839.
Elis erhöll tidigt undervisning på violoncell och blev på 1790-talet antagen som elev och extra kapellist på operastaten. Som avlönad kvarstod han i listorna t o m första kvartalet 1806, då han sannolikt själv begärde avsked. 1801-16 var han elev vid Konstakademien och deltog i utställningar med landskap och historiska målningar. Han blev omtalad för sina illustrationer till Bellmans epistlar och sånger (1827) och tecknade även en rad scenporträtt av k. teaterns artister. Ogift och utfattig avled han midsommardagen 1839 i Hammarlunds prästgård på Åland, där han verkat som teckningslärare.
Johan Georg startade sin yrkesverksamhet som sliparegosse, utbildades och avancerade till grafiker och glasritare. Efter gifte med Catharina Arcell arbetade han på Kungsholmens glasbruk till dess nedläggelse 1815, varefter familjen flyttade till Sölje glasbruk i Stafsnäs socken, Värmland. Efter några år återvände de till Stockholm, flyttade på 1830-talet till Ryssland och sedan till Åbo, där Johan Georg avled den 10 april 1838. Ende sonen Georg Teodor Polycron blev berömd arkitekt med verksamheten huvudsakligen förlagd till Finland, gifte sig två gånger men avled 1862 barnlös i Åbo.
Zander Gustaf började tidigt som källargosse på någon krog. 1812 anställdes han som vinskänk på Gyldene Freden och samma år gifte han sig med innehavarinnan, Johanna Wahlgren. De fick två döttrar och en son, den senare avliden vid 15 års ålder. Zander Gustaf avled 1825, hustrun 1864.
Hartvig titulerades omväxlande bruksarbetare och gesäll. Från 1815 arbetade han och den yngre brodern Patrik Knut på den porslinsfabrik svågern Christian Linning startat i Ulfsunda, Bromma. Hans liv slutade tragiskt: den 25 febr. 1821 noterar Bromma dödbok honom ihjälfrusen, 29 år gammal. Hartvig var gift men barnlös.
Patrik Knut upplärdes till metallarbetare. 1815 gifte han sig men det barnlösa äktenskapet slutade med skilsmässa. På 1820-talet bosatte han sig på Åkers styckebruk i Åkers socken Södermanlands län, där han kvarbodde livet ut. I hans andra äktenskap ingånget 1851 föddes sonen Christian Patrik, som ogift och barnlös drunknade i Stockholm 1874 vid 22 års ålder. Själv avled Patrik Knut 1860 av lungsot på Åkers styckebruk.[32]

Av redogörelserna framgår att sex av hovkapellisten Paul Johansson Chiewitz’ söner inte reproducerade sig med någon son, som kunde föra namnet vidare längre än en generation. Den i Danmark boende Johan Henrik lyckades desto bättre. Dock skulle namnet Chiewitz leva kvar i Sverige till några år in på 1900-talet, ättlingar till tröjvävaren Matthias Chiewitz som var farbror till hovkapellisten Paul Chiewitz d ä.

[10] Värdering av breven från Paul Chiewitz
Personliga brev, dagböcker och liknande är tacksamma källor i beskrivningen av människans villkor och samtidens syn på diverse företeelser, men de har sin givna begränsning: de förmedlar sällan saklig information om samhällsutveckling o dyl. Önskas fakta om – som i detta fall – hovkapellets musiker under gustaviansk tid får man gå till andra källor, t ex Stockholms slottsarkiv, teaterarkivet och Riksarkivet.

Personliga brevs värde ligger på det sociala planet, och i Paul Chiewitz d ä:s fall framträder den aspekten särskilt tydligt. I osminkade ordalag berättar han om aktuella personer och händelser och delger sina åsikter därom. Han bemödar sig att beskriva Johan Henriks syskon så pregnant som möjligt, går in på de två sista äktenskapen, där han särskilt dröjer vid det sista, och framhåller ständigt sin egen syn på olika förhållanden. För att komma åt människan bakom yrkesrollen krävs sådana vittnesbörd, som endast dagböcker och personliga brev kan förmedla. Suppliker till riksmarskalken eller kungen innehåller ofta personliga uppgifter, men då syftet där är att erhålla en förmån av något slag är de oftast utformade på ett överdrivet och krypande sätt.

Dagböcker skrivna av personer under adelsståndet har sällan bevarats. Karolinska krigare har i flera fall efterlämnat berättelser om ett strapatsrikt liv under det stora nordiska kriget, men att finna liknande redogörelser skrivna av hovkapellister hör till sällsyntheterna. Ett undantag är hovkapellisten Westen Linnerts dagbok om sin egen familjebakgrund och de fem första åren av Karl XII:s krig, som är en pärla.[33] Tvåhundra år gamla personliga brev från hovkapellister, särskilt familjemedlemmar emellan, är oftast förkomna sedan länge, vilket givetvis måste beklagas. Desto värdefullare är de ovan återgivna breven från Paul Chiewitz d ä, desto viktigare är det att vidarebefordra dem till allmän kännedom.

Paul Chiewitz’ goda innehållsliga och språkliga uttrycksförmåga gör breven särskilt läsvärda. Utförligt beskriver han sin familj varav två hovkapellister, väjer inte för mindre lämpliga karaktärsdrag och är även samhällskritisk i det han avger sin personliga åsikt om vådan att försörja sig som musiker. ”De store”, åsyftande kapellmästare och teaterdirektörer, har föga förståelse för den gemene musikantens pekuniära situation, men beröm kan de kosta på sig (brev 1). Faktaupplysningar som data om sönernas konserter kan den vetgirige få fram via andra källor, men den faderliga stoltheten framkommer inte där. Uppgifter om den egna härkomsten kan framforskas via dop-, vigsel- och begravningsböcker, men personliga kommentarer lämnas sällan i kyrkböckerna. Att Paul Chiewitz’ liv kom att bli ovanligt mångfacetterat gör inte saken sämre. Hans beröring med några mer eller mindre framstående samtida musiker (organistfamiljen Pihlman i Uddevalla, kapellmästaren Naumann i Dresden), och nära relation med dansk adel (greve Knuth och dennes välborna hustru) kryddar hans liv på ett pikant sätt.

Låt oss se breven ur ytterligare en aspekt. Till musikutvecklingen hör olika former av musikskapelser, t ex operor, som enkelt uttryckt är musiksatta teaterstycken. Teater/opera handlar om människor, deras agerande, tankar och känslor i olika situationer. Hur tacksamt är det inte att skapa ett libretto med helt vanliga människor som agerande, människor som lever och verkar i ett vardagligt samhället och uttrycker tankar och känslor därom. Se på Carmen, Barberaren i Sevilla, Figaros bröllop, La Boheme med flera operastycken, där huvudpersonerna är enkla människor med varjehanda passioner och sorger. Tänk att få göra opera av Paul Chiewitz’ tredje äktenskap! Eller skriva en bok om familjens levnadshistoria! Resultatet skulle bli så mycket intressantare eftersom innehållet garanterat skulle återgå på verkliga händelser.

Referenser

Otryckta källor

Dop-, vigsel- och begravningsböcker. Stockholms stadsarkiv och Göteborgs landsarkiv.

Mantals- och kronoskattelängder. Stockholms stadsarkiv.

Bouppteckningar. Stockholms stadsarkiv och Göteborgs landsarkiv.

Utgångna engagemangskontrakt. Kungl. teatrarnas arkiv, Stockholm.

Kungl. teatrarnas räkenskaper 1798:4 – . Kungl. teatrarnas arkiv, Stockholm.

Hovkontorets brevböcker. Slottsarkivet Stockholm.

De ovan anförda breven.

För vissa danska förhållanden, Johan Deichmann, Skodsborg, Danmark.

Tryckta källor

Musiken i Sverige, del 2, redigerad av Leif Jonsson och Anna Ivarsdotter-Johnson: Frihetstid och gustaviansk tid 1720-1810. Stockholm 1993.

Erslew Thomas Hansen, Almindeligt Forfatterlexicon 1814-1840, del 1, Köpenhamn 1962.

Erslew Thomas Hansen, Supplement til Almindeligt Forfatter-Lexicon, del 1, Köpenhamn 1963.

Karle G., Kungl. Hovkapellet i Stockholm och dess musiker 1772-1818. Uppsala 2000.

Karle G., Kungl. Hovmusiken i Stockholm och dess utövare 1697-1771. Uppsala 2002.

Lovén N.E., Landskrona under svenska tiden 1-3. 1908-09.

Norlind T. – Trobäck E., Kungl. Hovkapellets historia 1526-1926. Stockholm 1926.

Teateralmanackor 1779-1805.

Vretblad P. Konsertlivet i Stockholm under 1700-talet. Stockholm 1918.

Om breven

Paul Chiewitz’ brev förvaras i original hos Johan Deichmann, Skodsborgparken 50 1. th, 2942 Skodsborg, Danmark. Kopior finns i Statens Musikbibliotek, Stockholm, och hos artikelförfattaren (Gunhild Karle).

Som ättling till Paul Chiewitz har Johan Deichmann specialiserat sig på den danska grenen av släkten Chiewitz, som han upprättat en fullständig släkttavla över. Översikten förvaras i original hos Deichmann och i kopia hos Gunhild Karle, Fänkålsgatan 27, 754 47 Uppsala, tel. 018 – 25 54 56. Den svenska grenens släktutveckling har kartlagts av Gunhild Karle. För närmare uppgifter, kontakta antingen Johan Deichmann per brev eller Gunhild Karle per brev, telefon eller e-mail.

Noter

[1] Katarina förs:s död- och begr.bok C I:10 (1705-12), Svars mikrokort nr 80141. Bouppteckning nr 1710:463 av 1710 18/4 efter mjölnaren Jöran Hansson Chiewitz, Stockholms stadsarkiv.

[2] Samtliga barn noterade i Katarina förs:s födelse- och dopböcker C I:7, 8, 9 och 10, Svars mikrokort nr 80138, 80139, 80140 och 80141.

[3] J. Chiewitz har inte kunnat beläggas som hautboist i exempelvis Svea livgarde till fot.

[4] Uddevalla lysnings- och vigdebok C:3 (1725-48), Svars mikrokort nr 58131.

[5] Herman Schröder var 1718-29 kyrkoherde i Katarina församling, Stockholm. Huruvida han som farbror till uddevallaflickan Ingebor förmedlade hennes bekantskap med stockholmsynglingen Johan kan inte bedömas. Hans sonson Elis Schröderheim, statssekreterare och Gustaf III:s förtrogne hovman, var syssling till Paul C. d ä.

[6] Namnet så skrivet i Uddevalla dopbok,C:3 (1725-48), Svars mikrokort nr 58131. Gossen uppges där född den 14 febr. 1746.

[7] Född 1731 20/8, gift med uppsyningsmannen Daniel Tidman. Fyra kända barn.

[8] Född 1733 13/2, avl. 1804 16/2, gift med sjökaptenen Jacob Lindstedt. Fem kända barn.

[9] Född 1741 16/3, avl. ogift 1808 23/5.

[10] Uddevalla död och begr.bok C:4 (1749-74), Svars mikrokort nr 58132. Ingebor Schröder var född 1707 14/10 i Uddevalla, födelse- och dopbok C:1 (1700-20), Svars mikrokort nr 58129. Hon avled där 1791 11/10, död- och begr.bok C:5 (1775-96), Svars mikrokort nr 58133. Hon överlevde således maken med 39 år.

[11] Bouppt. nr 1752:736, Uddevalla stad, förvaras i Göteborgs landsarkiv.

[12] Sven Pihlman (ca 1712-82) var sannolikt uddevallafödd, eftersom han som ung undervisats av därvarande organisten Nils Lidner. Efter mellanspel som stadsmusikant och organist i Helsingborg och Landskrona efterträdde han 1745 Lidner som organist i Uddevalla, där han stannade till sin död. Utförliga upplysningar om Sven Pihlman ges i Lovén, Landskrona under svenska tiden.

[13] Se not 17.

[14] Uppgifter från Erslew, Almindeligt Forfatter-Lexicon 1814-1840 del 1 s. 281, artikel Chievitz Johan Henric, samt i föreliggande artikel återgivet brev 3 av den 30 aug. 1800.

[15] Arkiverad i Stockholms stadsarkiv.

[16] Deichmann uppger med stöd av Sybille Reventlows avhandling ” Musik på Fyn 1770-1850” (Köpenhamn 1983) att greven var musikaliskt intresserad men inte hade eget musikkapell på Fyn.

[17] Kontraktet är inte undertecknat av kontraktsskrivaren, endast av Paul Chiewitz. Det förvaras i Kungl. teatrarnas arkiv under beteckningen Upphörda engagemangskontrakt (F 8 A:1).

[18] Inte fem barn, som jag uppgett i ”Kungl. Hovkapellet i Stockholm …”. Ett femte barn, Catharina Elisabeth Chiewitz föddes 1768 och konfirmerades 1785 i Gustavii församling, Göteborg. Hon mantalsskrevs i Göteborg först efter ingående av äktenskap, vigd den 21 april 1797 i Gustavii förs. med bagaren Jacob Borgström. Efterforskningar om föräldrar har varit resultatlösa. Då släkten Chiewitz’ enda bohuslänska representanter bestod i nämnda Johan Chiewitz o h h Ingebor Schröder med son Paul är det tänkbart att Catharina Elisabeth Chiewitz var oäkta dotter till Paul, som var 22 år gammal vid hennes födelse.

[19] Samtliga söner noterade i Hovförs:s födelse- och dopbok C I:4 (1766-1818), Svars mikrokort nr 80396.

[20] Deichmann uppger att greve Knuth betalade Johan Henriks underhåll och skolgång i Odense katedralskola, där han avlade studentexamen år 1800.

[21] Enligt operastatens räkenskaper, arkiverade i Kungl. teatrarnas arkiv, ingick Elis fjärde kvartalet 1798 i hovkapellets grupp Extra kapellister och elever med kvartalslönen 10 riksdaler =40 riksdaler/år. 1804 är han införd på den ord. lönelistan med 13.16 riksdaler/kvartal =53.16 riksdaler/år efter skatt, vilket innebär 60 riksdaler/år brutto. Elis avgick som hovkapellist efter 1:a kvart. 1806.

[22] Enligt bl a Musiken i Sverige 2 s. 401 hade Vogler 1786 startat en nationell musikskola. I 1787 års teateralmanacka förtecknas musikskolans läromästare, som förefaller avlönade av operastaten. Vid konserten 1795 1/3 ledde Vogler ett framträdande av fyra unga konsertanter, bland dem Elis Chiewitz.

[23] Operastatens lönelista över hovkapellet, 4:e kvartalet 1798, Kungl. teatrarnas arkiv. Se not 12.

[24] Ca 1797 gifte han sig med Helena Ståhlberg (1774-1806 31/1). 1798 föddes Axel Leonard, 1799 Otto Bernhard och 1803 Paul Conrad. De två äldsta sönerna blev juvelerare, den yngste brandvaktssoldat.

[25] I bouppt. efter hustrun, Nedre borgrätten nr 1797:521, redovisas bl a fastigheten nr 102 i Ladugårdslandet, Hedvig Eleonora förs., belägen i hörnet av Skeppare- och Qvarngatorna på ofri eller stadens grund i kvart. Brandmästaren. Christ. Elis. Runia och Paul C begravdes båda på Hedvig Eleonora kyrkogård. Fastigheten åsattes värdet 941 rikdaler, tillgångarna totalt uppgick till 1042 rdr. Fastigheten var belånad med 560 riksdaler, total skuld 1259 rdr. Boet uppvisade således ett underskott på 217 rdr. Fastigheten såldes omkring år 1800.
I bouppt. av den 31 mars 1803 efter Paul C., Nedre borgrätten nr 1803:356, är siffrorna betydligt lägre. Tillgångarna uppgick till sammanlagt 62 rdr och skulderna till 580 rdr, ett underskott på 518 rdr.

[26] För fler uppgifter om följderna av Paul Erasmus’ vandel, se Karle, Kungl. Hovkapellet i Stockholm … s. 246 ff..

[27] Paul C. d ä avled 1803 10/1 av hastig feber, noterat i Hovförs:s död- och begr.bok F:1 (1766-1853), Svars mikrokort nr 80403. Bouppteckning med nr 1803:356 av 1803 31/3 uppgjordes av Nedre Borgrätten och förvaras i Stockholms stadsarkiv.

[28] J. Steinmüller avled 1808 23/7, bouppt. nr 1808:623 uppgjord av Nedre Borgrätten, arkiverad i Stockholms stadsarkiv.

[29] Uppgjord av Nedre Borgrätten, nr 1836:240, Stockholms stadsarkiv.

[30] Erslew, Supplement til Almindeligt Forfatter-Lexicon band 1 s. 301. Här kallas sonen Johan Henric Poulitsky Chievitz med tillagt polskklingande patronymikon.

[31] Dock kvarlever ännu ättlingar i rakt nedstigande led till ryttaren Hans Chiewitz (f. 1696 25/1 i Katarina förs., Stockholm, avl. 1779 16/11 i Osby), som var äldre bror till Johan Chiewitz och således farbror till Paul Chiewitz d ä. Hans Chiewitz’ ende son Jöran bytte som ryttare namn till Åkstedt. Dennes sonsonson Willgott bytte till Nyberg, som är det nu gällande efternamnet med som ende ättling inköparen Bertil Nyberg, bosatt i Ryssby.

[32] Åkers socken, död- och begr.bok F:2 (1803-61), Svars mikrokort nr 114787.

[33] Dagboken berättar om tiden 1668-1705. Den är i sin helhet återgiven i Karle, Kungl. Hovmusiken i Stockholm och dess utövare 1697-1771, s. 305-311.