STM-Online
STM-Online vol. 4 (2001)
Ann-Marie Nilsson

Blås på Svenska

Ann-Marie Nilsson

”It’s not a trumpet. It’s a euphonium”

Replik ur filmen Brassed off

[1]

I Europa runt mitten av 1800-talet växte olika regionalt särpräglade blåsinstrument och ensembler fram. Generellt förelåg en strävan att kunna använda bleckblåsinstrument i olika tonarter, till diatoniskt och kromatiskt spel, genom att förse dem med klaffsystem eller ventiler. Specifikt för olika delar av Europa var däremot hur lokala instrumentmakare kom att utforma olika slags instrument, instrumentens mensurer och andra faktorer som påverkade inte bara instrumentens exteriörer och spelteknik utan även det klangliga resultatet. En småindustri med internationella kontakter var under expansion. Utbyten av erfarenheter och påverkan utifrån förekom under årens lopp. Men dåtidens skandinaviska instrument och ensembler, liksom nordtyska (preussiska) och ryska, skilde sig på flera sätt från de sydligare och västeuropeiska.

Tillverkning av blåsinstrument i Sverige under 1800-talet är fortfarande ett ganska outforskat fält, bortsett från ett par artiklar om instrumentmakare Jacob Valentin Wahl (1801-1878), om den svenska kornetten och om firman Ahlberg och Ohlssons (1850-1959) bleckblåsinstrument.[1] Fåtalet svenska musikforskare som sysslat med detta har kanske främst litat till engelskspråkig litteratur (Baines’ Brass instruments, The New Grove Dictionary m.m.), som i regel inte går närmare in på den svenska blåsinstrumenttraditionens område.

Terminologin när det gäller blåsmusik generellt, och bleckblåsinstrument i synnerhet, är närmast en snårskog för den oinvigde. Dessutom är den knappast helt konsekvent. Därför kan den vara snårig även för dem som är mer bevandrade i den artrika instrumentfloran. Förnyande av svensk terminologi genom direktöversättningar och överföringar av faktauppgifter om blåsinstrument och -musik till vårt område direkt från engelskspråkig referenslitteratur kan ge skeva perspektiv och medföra missförstånd. Med detta inlägg om historiska bleckblåsinstrument vill jag efterlysa tillämpning av en klar och adekvat svensk terminologi, baserad på historiskt medvetande.[2]

[2] Bleckblås på svenska

Det finns två hävdvunna och synonyma svenska termer: ”mässings­blås­instrument” och ”bleckblåsinstrument”. På senare år har en tredje term, ”brass”, kommit till användning. Från amerikanskan har vi den i storbandens brass-sektioner och från engelskan för de anglosaxiska bleckblåsensembler (brassensembler, brasskvintett o.s.v.) som vunnit terräng under senare decennier. Instrument som ingår i dessa är moderna trumpet- och trombonemodeller respektive främst instrument av typen saxhorn och cornet à piston, förutom kvintetternas valthorn. Tyvärr har ”brass” dessutom börjat användas som direktöversättning för att täcka samma begrepp som ”mässing” och ”bleckblås”.[3] Emellertid är det mest praktiskt och konsekvent att ”brass” inte används för tidiga instrument utan reserveras för de nyare ensemblerna och för däri ingående västeuropeiska instrumenttyper, som började utvecklas kring 1800-talets mitt. Det vore skönt att slippa se termen ”brass” användas för barockbasuner eller renässanstrumpeter![4] Symfoniorkesterns bleckblåsare[5] kan ju lika behändigt kallas ”blecket”.

Nu har blåsinstrumentens terminologi skiftat över tiden, så även inom Sverige. Under tidigt 1800-tal, då instrumentmakare utforskade olika möjligheter, lanserades en del nyuppfunna instrument med mer eller mindra fantasifulla namn. Ibland uppträder samma instrument under olika namn, så t.ex. förekom ibland att kornetter i Sverige (som eljest brukade kallas ”cornetto” eller ofta – även i singularis! – ”cornetti”/”kornetti”, stundom ”piccolo”) vid 1800-talets mitt kallades cornettino. Men när sångpedagogen Abraham Mankell kallar althornen kornetter (utan prefixet ”alt”-) är det något ovanligt och inget att referera utan kommentar (jfr. Owe Ander 2001, s. 129. Beteckningen ”altkornett” brukar gälla althornets tyska motsvarighet). En del av 1800-talets ”kromatiska” bleckblåsinstrument har fortlevt in på 1900-talet, andra, såsom kenthorn och ophikleïder, kom att bli dagssländor, även om dessa rätt långt fram i tiden användes i England.

I fråga om instrumentnamn kan det vara svårt att fastslå att vissa benämningar skulle vara ”riktigare” än andra. Snarare är det fråga om mer eller mindre konsekvent praxis. Instrumentnamn kan ju ha olika funktioner eller olika upphov. Ett individuellt instruments byggnad (typ) kan naturligtvis anges enligt någon vedertagen instrumentsystematik, som ej varit avgörande eller ens aktuell vid namngivningen av själva instrumentet. Med ett artnamn kan påvisas instrumentets likhet med andra instrument. Samma specifika instrumentnamn kan ha fått gälla olika instrument i olika länder. Namnet kan t.o.m. beteckna instrumentets funktion (följa stämbeteckningen): ett Flügelhorn kan ha kallats ”Kornett” eller vice versa därför att instrumenten spelat samma stämma. Slutligen kan namnet helt enkelt ha uppstått som ett säljande reklamnamn. Instrumentmakare Lars Ohlsson skriver (Hellmanska släktarkivet H 2 30):

Stockholm den 28 Februari 1864

Regts Auditören H Herr F. Hellman

Hvetlanda & Tångerda

Till svar å ärade skrifvelse af den 24 dennes får meddela att […] dem så kallade Saxhorn, är Instrumenter som aldrig inom Svenska MusikKårer begagnas. och har jag i anledning deraf ej förfärdigadt något. […] jag får nämna att dett fins Saxhorn af alla möjliga Storlekar och att Tyskarna byter om namn på sina horn. flera gånger om året för att inbilla Folk att dett är något nytt. äfven kan jag uplysa, att dem Rätta Saxhorn förfärdigas i Paris af en Instrumentmakare som Heter Sax – deraf kommer namnet Saxhorn.

Högaktningsfullt

Ahlberg & Ohlsson

[3] Är den svenska kornetten egentligen en kornett?

I tidigare svensk litteratur har diskuterats den ”s.k. svenska kornetten”, först utformad av Wahl och vidareutvecklad av Ahlberg & Ohlsson. Man har försökt beskriva kornetten genom att inordna den i övergripande kategorier, efter instrumentsystematiska kriterier, eller genom att ge den olika epitet. Dessa två åtgärder blandas understundom samman. Greger Andersson (1982: 129f.) har försökt införa en ny terminologi genom att kalla cornet à piston ”egentlig kornett”. Mot detta kan resas invändningar. Termen ”egentlig kornett” skulle dels innebära att de nordtyska och svenska instrumenten ”egentligen” inte skulle vara riktiga kornetter, dels antyda en historisk-genetisk prioritet för cornet à piston, vilken alltså inte föreligger.[6]

Esskornetter (privat ägo, förf.) tillverkade av I.V. Wahl (troligen före 1880) resp. Ahlberg & Ohlsson (tillverkningsnummer 1647, troligen 1872-1902). Foto Nicholas Eastop, Musikmuseet.

Helen Albertson menar i sina uppsatser om kornetters måttförhållanden (1984) och om firman Ahlberg & Ohlsson (1990) att ”den ‘svenska’ kornetten kan ha skapats och utvecklats utifrån ett inhemskt klangideal, även om förebilder kan spåras utom Sverige” (Albertson 1990: 2). Möjligen tycker sig Abraham Mankell (1853) märka ett sådant klangideal däri, att ”Tenor-, bas-, alt-, kent- och vald-hornen […], äfvensom cornetto-familjens talrika ledamöter, jemte allt hvad som kallas trumpet[!] och basun” skulle ”befinnas vara nära befryndade med dalarnas enkla vallhorn” (Mankell 1853: 219, cit. eft. Ander 2001: 129), men troligare är att han menar att de tillhör bleckblåsinstrument mer allmänt. Sannolikt användes svenska kornetter (inte, som man kan höra på inspelningen ”Folkmusik i förvandling”, cornet à piston!) när det spelades vallåtar vid Dybecks folkmusikaftnar på 1840-talet. Men även de nordeuropeiska ventilinstrumenten vid denna tid var byggda för att ersätta kenthorn, dragbasuner, ophikleïder, serpenter, bashorn, ja även som substitut för oboer, klarinetter och fagotter. Därför är det de historiska föregångarna (i detta fall signalhornen och de tyska Kornette) som är intressanta, inte inhemska klangideal eller eventuella likheter med vallinstrument som kanske har något besläktad klang, men helt annan användning och musiksociologisk kontext.

Att kornettinstrument liksom tubor och (alt- och tenor-)horn i Sverige hade konisk mensur är välkänt. Den som av denna anledning vill klassificera dem genom att använda den övergripande, typbetecknande termen ”bygelhorn” (av ”bugle”!) bör tänka på att termen aldrig har betecknat enskilda bleckblåsinstrument. Ingen skulle nånsin ha sagt att han spelat bygelhorn.[7] Att ta steget till att klassificera dem som ”flygelhorn” är olämpligt, då termen redan används som specifik benämning på olika instrument, såväl österrikisk-böhmiska flygelhorn som engelska. Ett brittiskt fluegelhorn är ju inte detsamma som ett österrikiskt/böhmiskt Flügelhorn

Med hänvisning till Andersson (1982) hävdar Albertson (1984: 3): ”den ‘svenska’ kornetten är helt enkelt ett flygelhorn” och på följande sida ”Kornett är ett instrument med samma mensurförhållanden som bygelhornet och Cornet à Piston” […] Flygelhornet är att betrakta som ett bygelhornsinstrument […] Cornet à Piston beskrivs vanligen som en kornett med piston- eller pumpventiler”. Här kan gränserna förefalla helt flytande!

Mer kritiskt refererar Albertson (1984:3, här efter Bessaraboff 1941:166) ”Bessaraboff [1941] påstår: ‘Thus in the middle of the nineteenth century the Preussian ‘cornets’ were bugles without bells. The ‘Swedish cornet’ still perpetuates this model”. Detta ”påstående” har Herbert Heyde kunnat belägga med sitt material.

Musikexempel. Exemplen ska åskådliggöra skillnad i klang mellan den svenska kornetten (här tillsammans med svensk tenorbasun) i ex. A och den mer trumpetliknande cornet à piston (tillsammans med trumpet) i ex. B.

A) en kadens ur G.F. Lundins romans ”Zu meinem Liebling” esskornett (Hans Jonsson) och tenorbasun (Christer Torgé), från CAP 21529 (”Vid denna källa”. Oktetten Ehnstedts Eftr. Band 7.) Med tillstånd från Caprice.

B) ur en ”Hornlåt” spelad på cornet à piston (Diederik Meilink) och trumpet (Christer Fredriksson) från CAP 21548 (”Folkmusik i förvandling”. Band 2.)” Med tillstånd från Caprice.

[4] Nordeuropeiska och svenska kornetter

Herbert Heydes Das Ventilblasinstrument (1987) behandlar ventilinstrumenten och deras framväxt under 1800-talet och framåt. Det är en viktig bok som länge har varit förbisedd inom svensk musikforskning. Undertiteln ”Seine Entwicklung im deutschsprachigen Raum […]” innebär ingalunda att den skulle vara ointressant ur svensk synvinkel. (En översättning till engelska sägs f.ö. vara under arbete.) Heyde, som är expert på bleckblåsinstrument och tidigare har varit anställd vid musikinstrumentmuseet i Leipzig, är sedan ett antal år tillbaka verksam vid Metropolitan Museum of Art i New York.

I ett historiskt perspektiv behandlar Heyde olika typer av ventilmekanik, från 1800-talets början och framåt, med illustrativa ritningar som man nog bör ha en del förkunskaper för att helt ha behållning av. Mensurer, dess inverkan på instrumentens klang och olika regionala särdrag därvidlag har sitt kapitel, liksom den vid 1800-talets slut så aktuella och besvärliga frågan om normalstämning. Därpå behandlas olika instrumentgrupper var för sig. Boken är rikt illustrerad med foton i färg och svart/vitt som belysning av ventilinstrumenten i all deras mångfald. Heyde framhåller vikten av att organologiska bestämningar kompletteras med ett historiskt-genetiskt perspektiv, så att man beaktar nytillkomna instruments historiska bakgrund.

Bland annat tar Heyde upp ett förhållande som blivit bortglömt och negligerats av såväl svenska musiker som musikforskare: cornet [à piston] (som tidigare i Sverige kallades piston) och kornett är inte samma sak (Nilsson 1994/95: 81). På svenska skilde man under 1800-talet – som det förefaller, konsekvent – på kornett och ”piston” (cornet à piston). Att tyskarna emellanåt använde ”Piston” som beteckning på instrument vilka till sin byggnad är Kornette berör lyckligtvis inte diskussionen om den svenska terminologin. Vårt problem är det motsatta: att man börjat kalla även ”piston” för kornett. Dessa instrument har olika ursprung: cornet à piston anses utvecklat ur ett posthorn, medan kornettens förebild är det preussiska signalhornet, som i sin tur tycks ha haft ryska förebilder: nästan ”stuprörsraka” signalhorn, utan utsvängd mynning på klockstycket (Tremmel, E, ”Bügelhorn” i MGG, sp. 247; Heyde, H (1987: 84, 204, 206); Baines, A. 1976: 230). Heyde (1987: 84b) påpekar sambanden nordtyskt-svenskt (entydiga i och med Wahls hantverk). Preussiska Kornette och österrikiska Flügelhörner skilde sig ganska mycket under ventilinstrumentens tidigare skede. Mot seklets slut däremot inträdde en stark österrikisk påverkan, och de preussiska instrumentbyggarna började anpassa sina modeller till viss likhet med sydtyska och österrikiska flygelhorn (Heyde, foton nr 16,17, 97-99). Så inte i Ryssland och Sverige: ”In Rußland und Schweden hielt sich das Klangideal, das durch Instrumente mit weiten Mundrohren und stumpfenSchallstücken vertreten wird, wesentlich länger als in Preußen.” Benämningen ”svensk” kornett skulle således inte tyda på ett svenskt ursprung, utan på att modellen höll sig kvar längst i Sverige.

Avgörande frågor (som dock inte kan besvaras uttömmande här) då det gäller varför kornetten kommit att kallas ”svensk” gäller därför bl.a. tiden för terminologins etablering. När träffar man tidigast på ”svensk kornett” som beteckning för detta slags instrument – redan då de började tillverkas, eller först vid 1800-talets slut? Termen (”Schwedisches Kornett”) förekommer i varje fall i priskuranter från 1900-talets början och 1913 i Curt Sachs’ Real-Lexikon der Musikinstrumente (härtill bl.a. Albertson 1984:3, 5, 20). I inköpshandlingar från utländska firmor på 1880-talet (Musikmuseets arkiv, Stockholm, Bengt Dahlgrens arkiv) finner man uttrycken ”model Suèdois”, och beteckningen ”nach Muster” bör åsyfta instrument byggda efter mallar eller ritningar på beställning från den svenska firman.[8] Det kunde också vara intressant att söka besvara när man började tala om ”svenska grepp”. Även på tyskt område tillverkades, enligt Heyde (1987: 81 samt foto bild 97, sid. 156), ofta – och tidigast 1833 – instrument med vad som hos oss kallas ”svenska grepp”, d.v.s. med tredje ventilen sänks instrumentets naturtonserie 2 hela tonsteg, inte 1 1/2 (som med de mer vanliga s.k. gaffelgreppen). Om tyskarna var först med att introducera ”svenska greppen” är knappast klarlagt, men det verkar högst sannolikt.

1824-1826 gav sig den unge Jacob Valentin Wahl från Landskrona på resa till Tyskland via Köpenhamn. Resan får ses som ett uttryck för de dåtida kulturella förbindelserna: likaväl som tonsättare reste till Tyskland för vidare studier begav sig Wahl dit – okänt till vilken stad – för att lära mer om tillverkning av musikinstrument (H. Nilsson 1942:81 f.). Man får förutsätta att han helst ville bygga instrument liknande dem som musiker i Sverige (ofta sådana som invandrat från tyskt område!) redan efterfrågade och importerade. Omständigheterna kring resan är inte kända, men den skulle få stor betydelse för svensk tillverkning av bleckblåsinstrument under det sekel som följde.

Fortfarande vid tiden för Wahls resa var (förutom givetvis dragbasuner och dragtrumpeter) de bleckblåsinstrument, som kunde användas för melodiskt spel i olika tonarter (alltså med kromatiskt tonförråd) försedda med klaffmekanik: kenthorn och klaffhorn/-trumpeter, serpenter, ophikleïder och bashorn. Men ventilinstrumenten var under utveckling sedan år 1818: Stölzel fick förlängt patent på sin ventilkonstruktion år 1827. Att ventilinstrument nu undantagsvis börjat användas och att de diskuterats musiker emellan ser vi bl.a. av notiser i Bernhard Crusells resedagbok från sommaren 1822 (KMA 21:141f.).

Wahls instrument vittnar om kontakterna och förebilderna. Till träblåsinstrumenten, som dominerat i hans tidigare tillverkning, kom nu först kenthorn och andra bleckblåsinstrument med klaffar, senare ventilinstrument. Hos tidiga kornetter från Wahls verkstad har påvisats likheter (Albertson 1984:20) med preussiska instrument från Heisers verkstad i Potsdam. Instrumenten är likartade i mensur och tidiga ventiltyper. Wahls tillverkning av ventilinstrument bör ha haft ett uppsving på 1840-talet, då hans verkstad i Landskrona hade som flest anställda (H Nilsson 1942:84).

Påverkan från Heiser – eller kanske de nordtyska instrumentens anseende rent allmänt – går även att påvisa i tidiga instrument från firman Ahlberg & Ohlsson, grundad av Wahls gesäller. Naturligt nog byggde gesällerna modeller liknande Wahls. En påverkan kan möjligen också utläsas av att de (1850-1872) försåg kransarna på klockstyckena med eklövsornament (se Albertson 1984: 100-101) som ganska mycket liknade dem på Heisers instrument. (Det var vanligt att instrumentmakare anbringade ornament på metallförstärkningen utmed klockstyckets kant, den s.k. kransen.)

[5] Sammanfattning

I.V. Wahls pionjärarbete och ett nordtyskt inflytande är således grundläggande när det gäller svenska mässingsinstrument och deras tradition. Med tanke på förebilderna måste ”kornett” betraktas som en direktöversättning av tyskans Kornett[9] och dessa båda hänföras till en egen grupp. Ytterligare en slutsats måste vara att den svenska kornetten helt enkelt är en kornett, till skillnad från cornet à piston, som bör benämnas så, inte minst när det föreligger risk för förväxling med den svenska kornetten.

Det talas ofta om ”klangideal”. Om ett klangideal vore avgörande då ett nytt instrument skall till att konstrueras, borde detta omnämnas på framträdande plats i samtida handlingar. Eftersom jag knappast har funnit några sådana omnämnanden, förmodar jag att klangideal uppstått efter att instrumenten etablerats. Snarare köpte man instrument från närmast tillgängliga byggare, som man kände till, och som byggde användbara instrument:

Om H. Herr Auditörn hade godheten och hos Instrumentmakare Ohlsson i Stockholm för Regementets räkning beställa ett nytt Ess Cornetti som jag finge disponera, ty mina solosaker vill jag blåsas på Ess Cornettit. Jag har haft mycke affärer med Instrumentmakare Ohlsson både för Rg:tets och min räkning, och är personligen bekant med honom, jag skulle då underretta honom att jag skulle begagna det, tror jag att det skulle blifva ett godt instrument. […]

(Hellmanska släktarkivet, H 28, brev från musikern J A Liedbergius 12 februari 1864)

Mången blåsare har fått uppleva att någon kallat hans tuba ”trumpet” eller att flöjten har fått heta ”klarinett”, och visst får man ibland höra blåsensembler (d.v.s. med både bleck- och träblåsinstrument) kallas mässingsoktett. Någon menar kanske att språkbruk förändras, att man inte kan streta mot strömmen eller bekämpa väderkvarnar, att en viss term genom sin användning blivit vedertagen fast den varit fel (och alltså ”egentligen” fortfarande är fel).

Men om två företeelser dels är olika, dels redan har var sitt olika, hävdvunna namn är det rimligt att använda dessa namn för att kunna särskilja dem och undvika att knäsätta en missvisande term som fackterm. Ingmar Bengtsson sökte göra terminologisk åtskillnad mellan barockens sonata och klassicismens sonat. Det ser tyvärr ut som om svenska musikforskare i gemen numera har frångått detta, i analogi med engelskt språkbruk som inte erbjuder denna möjlighet. (Svenskan har ju också lyckligt nog, till skillnad från engelskan, olika termer för ”tidsbestämning” och ”datering”!)

Alltså i detta fall: kornett kontra piston (eller cornet à piston, inte ”egentlig kornett”), ventilbasun (inte ”ventiltrombon”!). ”Trombone” (trombon) har kommit att ersätta dragbasun – det får vi väl dras med. Men när det redan existerar adekvata inhemska termer, även om de delvis har fallit i glömska, kan varmt rekommenderas att blåsa liv i dem, i synnerhet i vetenskaplig litteratur.


Noter

[1] H. Nilsson (1942) resp. Albertson (1984, 1990). Svensk tillverkning av träblåsinstrument torde ännu vara i stora drag outforskad. – Ett allmänt referensverk är William Waterhouse, The new Langwill Index: A Dictionary of Musical Wind-Instrument Makers and Inventors (London 1993).

[2] Problemen blir andra då det gäller hur och om man översätter svenska instrumentnamn till andra språk, t.ex. engelska, vilket inte ska beröras här. Förf. berör detta ämne i en artikel under utgivning i Historic Brass Society Journal (2002).

[3] Kanske bidrar en uppfattning att den engelska termen vore modernare, eller kanske tuffare (i analogi med ”brassa på”). I enstaka fall har forskare börjat införa andra engelska termer i svenskan i avsikt att de ska täcka ett mer specifikt – eller vidare – begrepp än de står för på originalspråket, alltså som operativa termer med nyetablerad betydelse. Ett exempel är ”sound” som enligt Owe Ander, i avhandling (2001: 4) om 1800-talsmusik, med hänvisning till Brolinson & Larsen (1981 s. 180 ff), skulle betyda ”den upplevda totalkaraktären av klang och rörelse”. I The Concise Oxford Dictionary t.ex. finns knappast stöd för detta. Det skulle ofta vara lyckligare att söka inhemska, gärna samtida, uttryck.

[4] Märkligt nog förekom det nyligen i Tidskrift för tidig musik, ”Tema brass”.

[5] Sohlmans musiklexikon använder ”brass” en enda gång i samband med symfoniorkester, vilket måste anses mindre lyckat.

[6] Anmärkningsvärt nog behandlas piston i art. ”Kornett”, Sohlmans musiklexikon 2 uppl., som ”äkta k[ornett].”.

[7] ”Bygelhornet” på ill. i Alf Arvidssons avhandling Sågarnas sång (1991: 46) – samma foto och bildtext återges i Kjellberg & Ling Klingande Sverige (1991: 109) – är ett althorn.

[8] Musikmuseet, Bengt Dahlgren G II a. Utgående betalningar 1881-1885 ver. 8 och 248, från A. Lecomte, Paris ”5 Contraltos Sib 3 pistons modele Suédois” resp. ”6 Sopranos mib 3 pistons mod. Suedois”; Dahlgren G II a ver. 13 från Bohland & Fuchs, Graslitz: ”Es Piston Cylinder nach Muster” (”Piston Cylinder” är i sig en anomali ; jfr ovan om det tyska bruket att kalla Kornett ”Piston”!).

[9] En annan sak är att ty. ”Kornett” torde vara ett återupplivande av italienskans cornetto (Heyde 1987: 204), vilket som bekant kallas sinka på svenska (ty. Zink, på engelska cornett, med två ‘t’ till skillnad från cornet!). Båda instrumenten har övervägande konisk mensur och viss likhet i klang.


Källor i urval

Stockholm

Musikmuseets arkiv, Enskilda arkiv: Bengt Dahlgren AB

Uppsala

Hellmanska släktarkivet (privat ägo, Frey Björlingsson)

Litteratur i urval

Albertson, Helen: ”Om den s.k. ”svenska” kornetten. Några mättekniska observationer.” C-uppsats i musikvetenskap, Uppsala vt. 1984 (stencil). (Supplement vt 1995, stencil.)

Albertson, Helen: Ahlberg & Ohlsson. En fabrik för bleckblåsinstrument i Stockholm 1850-1959. D-uppsats i musikvetenskap, Uppsala vt. 1990. Musikmuseetes skrifter 17 (Stockholm 1990).

Owe Ander: ”Svenska sinfoni-författares karaktäristiska orkester-egendomligheter”. Aspekter på instrumentations-, orkestrerings- och satstekniken i Berwalds, Lindblads och Normans symfonier. Stockholms universitet, Studier i musikvetenskap 11 (Stockholm 2000).

Greger Andersson: Bildning och nöje. Bidrag till studiet av de civila svenska blåsmusikkårerna under 1800-talets senare hälft. Acta universitatis Upsaliensis. Studia musicologica Upsaliensia, Nova series 7 (Diss. Uppsala 1982.)

Anthony Baines: Brass instruments. Their history and development (New York 1993).

KMA 21 Bernhard Crusell. Tonsättare. Klarinettvirtuos. Kungl. Musikaliska akademiens skriftserie nr 21 (Stockholm 1977).

Herbert Heyde: Das Ventilblasinstrument. Seine Entwicklung im deutschsprachigen Raum von den Anfängen bis zum Gegenwart. (Wiesbaden 1987).

Ann-Marie Nilsson: ”Instrumentbesättning i svenska blåsoktetter före c:a 1920”. Svensk Tidskrift för Musikforskning 1994/95, sid. 69-103.

Harald Nilsson: ”Instrumentmakare I.V. Wahl och hans verkstad”. Kulturen – en årsbok 1942 (Lund 1942), sid. 77-111.

Erich Tremmel: ”Bügelhorn”. Musik in Geschichte und Gegenwart, Sachteil 5 (1996), sp. 239-254.

©Ann-Marie Nilsson, 2001

STM-Online vol. 4 (2001)
http://musikforskning.se/stmonline/vol_4

Webmaster: pbroman@bgsu.edu

ISSN: 1403-5715