Gunnar Valkare (1943–2019)

Gunnar Valkare. (Foto: Eva Bergstrand Valkare.)

 

Tonsättaren, etnologen, musikforskaren och pedagogen, min käre kollega under många år Gunnar Valkare har avlidit. Att skriva minnesord om honom är inte lätt. Han hade bara alltför många intressen och sidor i sin personlighet för att de ska kunna fångas i en kort text.

Gunnar föddes i Norrköping och att han tidigt var skicklig pianist framgår av att han 1960 framträdde tillsammans med Norrköpings symfoniorkester. 1963 började han i organistklassen på ”Ackis”, som Kungliga Musikhögskolan då kallades. I organistklassen tog han examen 1966–67. Han studerade komposition för Ingvar Lidholm i kompositionsklassen 1967-69, då han avslutade han sina studier på KMH.

Gunnar debuterade tidigt som tonsättare. Ett av hans första verk var A study in the story of human stupidity för orkester (1967) där han kritiserar det dåvarande konstmusiketablissemangets beroende av skriften och ointresse för att lyssna på musiken, ljudet och klangen. Under studentupprorstiden 1968 komponerade han tillsammans med Bengt Ernryd en opera som utgjorde en kritik mot operagenren, som de tyckte var en förlegad konstform. Gunnar komponerade musiken bland annat som en Wagner-imitation, men operan lades ner av politiska skäl och framfördes aldrig. Samtidigt växte Gunnars kritik av den traditionella musiker- och komponistverksamheten, och han vände sig nu i stället till folkmusiken och började studera ickeeuropeiska musiktraditioner och improviserad musik.

Våren och sommaren 1969 tillbringade han fyra månader i Afrika. Han reste runt till olika platser i Uganda, Kenya och Tanzania, och genom sin fru Eva Bergstrand, som studerade fisket i Viktoriasjön, fick han kontakter. Han pratade och spelade med afrikanerna och här växte hans övertygelse fram att musik och dans är en evolutionärt framvuxen mänsklig förmåga som har haft och fortfarande har en avgörande betydelse för vad som gör människan till just människa.

Vistelsen i Uganda gav honom nya impulser. Musik var något man gjorde tillsammans, här fann han ett alternativ till ”virtuositetsmanin” i den västerländska konstmusiken. Ett instrument som väckte hans intresse var gandafolkets ”amadinda” (påminner om marimban) som tillverkades av tolv stora välstämda trädstammar av bananträdet och som man spelade kollektivt på, oftast tre personer som satt runt och musicerade. Gunnar lärde sig spela och fick kontakt med musiker från det störtade gandahovets hovkapell. Väl hemma började han bygga amadindor som han stämde i femtonsskalan. Han fick blodad tand och började bygga enkla instrument av alla möjliga slag. Under 1970-talet började han ge kurser och skriva böcker om att bygga egna instrument, främst inspirerad av sin vistelse i Afrika. Boken Bygga musikinstrument publicerades 1979. Några år tidigare initierade han den experimentella musikgruppen ”Nävgröt”, sedermera ”Saffro”, vars mål var att skapa en syntes av afrikansk och europeisk musik. Gruppen gjorde en skiva 1980 och en serie barnprogram för TV 1982. Verksamheten upphörde 1984. Detta innan begreppet ”världsmusik” blivit aktuellt.

Vid 1970-talets mitt blev han ombedd att leda en kurs i instrumentbygge vid Dalcroze-seminariet. Där ägnade han sig främst åt fritt skapande och spel på egentillverkade musikinstrument. Verksamheten fortsatte när seminariet flyttades till KMH 1979, och fram till början av 2000-talet byggde rytmikstudenterna amadindor i musikhögskolans källare som de sedan använde i sin undervisning.

Samtidigt fortsatte Gunnar att bredda sina musiketnologiska och antropologiska studier, vilket vidgade hans synsätt. Efterhand förändrades situationen inom den europeiska konstmusiken och hans kritik mildrades. 1983 återupptog han komponerandet av konstmusik i den samtida traditionen och 1989 vann han med orkesterverket Kinéma första pris i en skandinavisk kompositionstävling som utlystes i samband med ”Scandinavian Music Fair”. Hösten 1993 spelade Sveriges Radios Symfoniorkester hans första symfoni (1986–89).

Under 1990-talet började han ägna alltmer tid åt forskning och 1997 disputerade han i musikvetenskap vid Göteborgs universitet med avhandlingen Det audiografiska fältet: om musikens förhållande till skriften och den unge Bo Nilssons strategier. Fokus i avhandlingen är vilka konsekvenser notationen har haft på konstmusiken och särskilt på Bo Nilsson, vars kompositioner tidigt vann uppmärksamhet i Darmstadt trots att han inte följde regelverket för avantgardisternas seriella musik. Bo Nilssons musik utgick från klang och inte från skrift, vilket var betydelsefullt för Valkares kritik mot den seriella musiken. Valkares utgångspunkt i avhandlingen är att musik och dans är genetiskt betingade koder som är knutna till människan, och att musik är en kollektiv handling som är mer grundläggande för människorna än den skriftligt baserade musiken. Hans utgångspunkt är etnologisk och hans fokus att en musicerande människa ger uttryck för sin sociala och kulturella tillhörighet. Det är en handlingsgemenskap som går tillbaka till människosläktets ursprung, före musikskriftspråkets tillkomst. Valkare ger också en överblick över den europeiska konstmusiken från upplysningstiden till cirka 1945 och han menar att den moderna konstmusiken är inne i en kris som går tillbaka till 1700-talets slut. Efter andra världskriget blev konstmusiken helt beroende av den grafiska utformningen och frigjorde sig från den auditiva kontrollen, musiken blev ”förvetenskapligad”. Avhandlingens sista del handlar om Bo Nilssons kometkarriär under 1950-talet och hans komponerande med pseudo-seriell och avantgardistisk fasad. Valkare visar att Nilssons utgångspunkt var lyssnandet och att han fick framgång trots att hans kompositioner saknade den genomarbetade seriella teknik som avantgardisterna krävde. Även om avhandlingen har fått kritik var den ett viktigt inslag i kritiken av Måndagsgruppens musik i Sverige.

Forskningen om Bo Nilsson följdes upp med en biografi som kom 2010 där Valkare skildrar Nilssons väg från Malmberget till Köln och gruppen kring Stockhausen under 1950-talet. Så småningom upptäckte ”de stora” i Tyskland att Nilssons musik inte alls byggde på den seriella teknikens komplicerade teknik utan på hans sinne för klang. Han var en avantgardist men inte skolad utan en lyssnande tonsättare som de etablerade i Stockholm tog avstånd från.

Trots avslöjandet fortsatte Bo Nilsson att komponera och djärva planer på en opera växte fram. Efter många artiklar och upprörda diskussioner flyttade han 1962 till Stockholm. Sedan sinade flödet av modernistiska kompositioner. Valkare skildrar hans färd genom filmmusiken, jazzen och intresset för den österländska musiken. Världen vidgades och under 1970-talet experimenterade Nilsson med olika stilinslag i sin musik. Valkare gör en bra skildring av den gränsöverskridande tonsättaren.

Valkares sista bok heter Varifrån kommer musiken? och publicerades 2016. Här utvecklar han resonemanget om att musiken är biologiskt förankrad i människan och att musik tillhör kategorin upplevelser. Sedan skildrar han människans musicerande i ett kronologiskt perspektiv och slutligen i ett intressant resonemang om hur musiken kan vara synkroniserad med våra rörelser, hur musiken sprids och vilken dess funktion är. Här finns spännande resonemang kring hur annorlunda musik är i andra världsdelar. Sedan skildras den skriftlösa musiken som än idag traderas muntligt och hur musiken förändrades när människor blev bofasta och hierarkier skapades, hur musiken kopplades till skriften och kom att tillhöra samhällets elit. Sedan går han tillbaka till sitt möte med folket i Uganda, deras speltraditioner och instrument. Syftet med boken är att lyfta fram att musik och dans är en del av människan och har central betydelse för vår förmåga att skapa samhällen. 

Listan över Gunnars egna kompositioner är lång, med över hundra verk. Som de viktigaste nämner han själv första symfonin, ackordeonkonserten Viaggio pianokonserten Avventura, stråkkvartetten Febbre, oboekonserten Storia, konserten för flöjt och basklarinett Cammino och flöjtkonserten Sous les arbres.

1988 började jag som lektor i Musik och samhälle på Kungliga Musikhögskolan i Stockholm. Då fanns Gunnar där och undervisade främst inom rytmiklinjen. När ämnet lades om 1989–90 började han undervisa om 1900-talets musik, han fick en lektorstjänst på halvtid men jobbade säkert mer än heltid. 2010 utnämndes han till professor i Musik och samhälle.

Gunnar var en mångsysslare. Förutom allt annat så dirigerade han körer, var organist i kyrkor, och en gång mötte jag honom på Lidingö – då var han dirigent för öns amatörorkester. Vi som har jobbat ihop med honom inom Musik och samhälle-ämnet tänker främst på hur han förenande sitt gnistrande musik- och forskarintellekt med en sällsynt brinnande pedagogisk ambition och en kompromisslös konstnärlig vision. Han betydde mycket både för oss kolleger och för studenterna.

Eva Öhrström