Peter Andreas Kjeldsberg, 2016. Historien om Ringve museum. Trondheim: Museumforlaget. 254 s. ISBN 9788283050431
I genren självreflekterande musikmuseihistoria har det från Ringve museum i Trondheim under senare år utkommit inte mindre än två intressanta böcker. Den bok som här anmäls är författad av museets mångårige medarbetare Peter Andreas Kjeldsberg. Bara några år tidigare gav museet även ut en antologi i samband med museets 60-årsjubileum där museets historia också till viss del tecknas, men där också norska musikinstrumentforskare, nordiska forskarkolleger, liksom flera ur museets egen personal, bidrar med texter om Ringves roll i bevarandet och förmedlingen av det klingande kulturarvet. Det begynte med ett piano: Ringve museum 60 år följer nära det danska musikmuseets modell av jubileumsbok, som gavs ut i samband med dess 100-årsjubileum 1998, Musikkens tjenere: instrument – forsker – musiker (1998). Vid det svenska musikmuseets 100-årsjubileum ett år senare lyste historieskrivning på pränt tyvärr med sin frånvaro. Ringve Musikkmuseum har tidigare även utgivit den illustrerade museiguiden Ringve: en annen verden (2005) med kortare texter av museets vetenskapliga personal, samt boken Fru Victoria til Ringve (1984) om en av dess grundare, liksom några tidigare historieskrivningar 1972, 1988 och 1999.
Historien om Ringve museum ska enligt Kjeldsbergs eget förord vara en historieskrivning om museets sex första årtionden genom en växling mellan dokumenterade fakta och hans egna reflektioner. Den är också tänkt att fungera som uppslagsbok. Efter 50 år i museets tjänst, som guide, vetenskapsassistent, intendent och chef har Kjeldsberg rimligen inblick i museets historia som få och är rätt person att ta sig an uppgiften. Alla årtionden täcks och temana är många: gårdens historia, museets upprinnelse, ursprungliga och tillkomna visioner, ekonomi, insamling, förmedling och pedagogik, forskning, publikationer, konserter, arkitektur, ombyggnationer, fasta och tillfälliga utställningar, instrumentreparationer och konservering, arkiv, medarbetare, personbiografier, chefskap, ägandeförhållanden, vänförening och marknadsföring. Ja, Kjeldsberg belyser verkligen de flesta tänkbara aspekter av museets historia från dess början fram till hans egen pensionsavgång 2013. Upplägget är att skriva institutionshistorien både kronologiskt och tematiskt på samma gång, vilket alla som har försökt vet är en svår uppgift.
Det musikhistoriska museet på Ringve gård i Trondheim öppnade ett halvt sekel senare än de motsvarande museerna i Köpenhamn och Stockholm. Den stora eldsjälen, som alltid krävs vid sådana här projekt, var den färgstarka Victoria Bachke (1896–1963), den person kring vilken alla tidigare historieskrivningar om museet har kretsat. Kjeldsberg framhåller i denna framställning även andra förutsättningar för museiprojektet. Dessa finner man i Victoria Bachkes man Christian Anker Bachke (1873–1946), som hade visioner, pengar och framför allt ägde Ringve gård som han vuxit upp på och hade ett djupt historiskt intresse för. Statuterna för museet fastställdes 1944 men Christian dog plötsligt 1946, innan museet hunnit öppna. Victorias drivkraft blev länge att förverkliga sin mans visioner om att göra Ringve gård till ett kulturcenter och museum. Ett personmuseum till ära för Norges krigshjälte Peter Wessel Tordenskiold (1690–1720) utgjorde från början det ena av Ringves två museer. Den store nationalhjälten växte liksom Christian Anker Bachke upp på Ringve, men är i Sverige mindre känd då hans bedrifter främst bestod i att bekämpa Sverige och Karl XII under det stora nordiska kriget. Tordenskioldmuseet lades ned 1973, men en del av den nuvarande basutställningen som handlar om gårdens historia tillägnas familjen Wessel Tordenskiold. Museet med alla dess samlingar och verksamheter heter idag kort och gott Ringve museum.
När Christian Anker Bachke dog fanns det endast tolv musikinstrument på gården, varav de flesta var klaverinstrument. Instrumentinsamlandet bedrevs sedan av Victoria Bachke fram till hennes lika plötsliga död 1963, strax efter en insamlings- och studieresa till hennes ursprungliga hemstad Moskva. Vid denna tidpunkt hade samlingen ackumulerats till inte mindre än 800 instrument, så hennes insats som samlare är högst intressant. I ett krigshärjat Europa var tiden för samlandet förvisso gynnsam, men det är ändå en anmärkningsvärd insats då många av instrumenten också är av stort värde. Framgången vid hennes insamlingsresor till främst Köpenhamn och Paris, men också till exempel till Italien, förklaras av hennes stora charm och påstridighet. Man kan inte tala om något systematiskt samlande från början, utan målet var främst att få kvantitet och bredd till museisamlingen. Om visionen för museet var den främsta drivkraften, eller om det hos Victoria fanns en stark samlarpersonlighet, är en fråga som lämnas obesvarad i framställningen. Efterträdaren Jan Voigts både aktiva och passiva samlande var också framgångsrikt, och här anförs hans kontakter och upphöjda status som kändis (skådespelare och programledare på TV) som orsak till hans förmåga att skaffa medel till instrumentköpen liksom att få allmänheten att skänka instrument. Kärnan i museets samling utgör europeiska konstmusikinstrument, med en slagsida åt klaverinstrument. Norsktillverkade instrument intar en viktig plats, liksom utomeuropeiska instrument. Samtida moderna instrument har successivt införts under de senaste årtiondena. En viktig samling av mekaniska instrument har möjliggjort en hel del intressant forskning på detta område, liksom den enastående samlingen av hardingfelor.
Ringves historieskrivning delas in i epoker efter dess långvariga chefer: först Victorias epok (hon kallas genomgående vid förnamn, både i denna och tidigare historieskrivningar), sedan Jan Voigts trettioåriga ledning av museet, vilken överlappades av Kjeldsbergs egen epok, då han var medarbetare under Voigt för att slutligen bli museets chef under de sista femton åren. Trots att de starka personligheterna har satt sin egen tydliga prägel på de respektive epokerna kan man konstatera att museets utveckling i stort följer den samtida trenden i främst Skandinavien, men även Europa. I framställningen görs inte så många jämförelser med världen utanför Ringve, men kontakter med andra europeiska museer saknades inte, i alla fall inte efter Victorias död. Då tog en professionaliseringsprocess över som sedan pågått fram till nutid, och det inom alla museets olika yrkesgrupper. Voigt vidareutbildade sig som organolog hos Ernst Emsheimer, chef för Musikhistoriska museet i Stockholm, och Kjeldsberg fick sin huvudsakliga organologiska utbildning hos Henry van der Meer vid Germanisches Nationalmuseum i Nürnberg i början av 1970-talet.
I slutet av 1970-talet påbörjades omställningen från renovering till konservering av musikinstrumenten, på Ringve såväl som på systermuseerna i Stockholm och Köpenhamn. Den internationella museiföreningen ICOM:s kommitté för musikinstrumentmuseer (CIMCIM), där de nordiska museerna var starkt engagerade, bidrog till den ändrade synen på instrumenten som museiobjekt. En nödbroms sattes in för att bevara de delar av instrumenten som fortfarande fanns kvar i originalskick. Restriktionerna för att renovera och spela på museiinstrument stegrades fram till ganska nyligen, då systematiska och professionella riskanalyser började utvecklas för att avgöra vilka instrument som i begränsad omfattning kan tillåtas att spela på. Under Kjeldsbergs ledning tillkom under 1990-talet på Ringve en påkostad och högteknologisk konserveringsverkstad, och materialkonservatorstjänsterna utökades under samma period. I verkstaden bedrivs förutom konservering även en hel del forskning.
Kjeldsberg upprepar genom hela framställningen Victoria Bachkes vision om det levandegjorda museet, där underhållande och fantasifulla museivisningar, med spel på museiinstrumenten i historiska miljöer utan någon närmare vetenskaplig förankring, framhålls som kärnan under museets första decennier. Här blir upplägget med en samtidigt tematisk och kronologisk framställning som mest problematisk, då just detta diskuteras i nästan varje kapitel. Det är sannerligen en viktig aspekt för att förstå personella och pedagogiska principer såväl som insamlings-, renoverings- och utställningsprinciper, men det stör läsningen att ständigt flyttas tillbaka till Victorias femtiotal med samma formuleringar. Eventuellt speglar framhållandet av Victoria Bachkes och Voigts publikfriande visningar nutidens fokus på museiverksamheters underhållningsinriktning, men kanske handlar det också om en viss upprättelse av de för oaktsamhet om kulturarvet hårt dömda föregångarna, på Ringve liksom annorstädes i musikmuseivärlden. Avsaknaden av moraliserande är sympatisk och genomsyrar hela boken.
Med ett person- och sakordsregister hade denna bok blivit än mer användbar som uppslagsbok, eftersom innehållsförteckningens 79 rubriker ibland består av citat som inte alltid avslöjar vilka teman de olika rubrikerna döljer. Brunkantade sidor består av olika kronologiska förteckningar där den längsta som dyker upp i mitten av boken täcker museets alla olika händelser och de tre i slutet förtecknar specialutställningar, styrelser respektive chefer genom åren. Uppställningarna är bra och användbara, men om man läser boken från pärm till pärm gör förteckningen i mitten att upprepningarna i boken upplevs som onödigt många. Men som sagt är kombinationen av tematik och kronologi en svår nöt att knäcka. Boken visar författarens stora hängivenhet till museet utan att vara okritisk, och den stora faktamängden lättas upp av de personliga reflektionerna och ett relevant bildmaterial. För min del var behållningen av boken stor, och den kan varmt rekommenderas!
Madeleine Modin